Musikvideo. Medieproduktion. Redigerings frågor.

I det här blogginlägget ska jag besvara redovisningsfrågorna till musikvideon. Låt oss börja.

Hur tänkte vi med vår musikvideo egentligen? Som jag tog upp i ett tidigare blogginlägg så valde vi låt eftersom vi alla kom på någonting roligt vi skulle kunna göra med den. Det var också en ganska bra låt som de flesta tycker om. Låten jag talar om är självklart "Eye of the tiger", en ganska välkänd låt.

När vi sedan höll på att planera så kom vi på några platser som vi skulle spela in på, men de flesta av dem behövde inte vara på något specifikt ställe. Det var bara några få inomhusscener och sedan ganska många utomhus. I stadsmiljö, för att vara mer specifik. Vissa scener behövde en trappa i sig medan andra bara behövde vara en väg någonstans. Det var väldigt fritt och flexibelt, kort sagt. Hursomhelst så slutade det med att en stor del av videon var filmad vid Sergelstorg. Varför vet jag inte, eftersom jag var sjuk medan min grupp höll på med att spela in filmen. Det fanns flera scener som de filmade där de bara höll kameran stilla. Dessa scener skulle eventuellt bli specialeffektsscener, men eftersom de inte visste exakt vilka så tog de några vid olika ställen. Lyckligtvis så kunde vårt bildmanus guida dem igenom ungefär vad för slags scener de behövde.

Sättet vi klippte själva filmen på gjorde vi dels för att få till snygga byten till snygga vinklar och sådant som passade låten, dels för att få in specialeffekter så att de passade in. Jag kan inte säga så mycket om klippningen i videon, eftersom mitt jobb var specialeffekterna, inte klippandet. Men då och då så hjälpte man till med beslut om hur det skulle vara och det hela blev väldigt bra. Några av scenerna blev speciellt bra, en av dem är när kameran rör sig i en slags båge runt Nellie där själva klippandet gav det hela något extra. Bildmanuset hjälpte till med att få ett ungefärligt förstående för hur filmen skulle se ut, men eftersom det inte var många scener där vi specificerade exakt vad som skulle ske som blev klippningen lite smått spontan.

På tal om bildmanuset, som jag nu nämnt några gånger, så var det som sagt ganska flexibelt. Det var inte exakt hur man skulle klippa eller exakt vilken vinkel det skulle vara. Den var mer som ett slags sätt för oss att se till att allt hamnade i ordning så att inte scenerna hamnade huller och buller. Bildmanuset fungerade självklart också som ett bildmanus, bara ett ganska fritt sådant. Vilket gjorde så att det skulle vara svårt för oss att få någonting exakt som i bildmanuset, om vi inte ville göra en väldigt ospecifik scen förstås. Men i det stora hela så följer filmen vi gjorde bildmanuset ganska bra, med bara mindre saker som skiljer.

Vad för slags berättargrepp har vi använt oss av i filmen? Jo, i nästan hela filmen så har Nellie häftiga och spännande kläder och beter sig vilt och galet, hon sjunger och dansar och är allmänt igång. Men vid slutet, när Nellie väl vaknat upp ur sin dröm så ser hon helt normal, tråkig och trött ut och har inte alls samma håll igång som tidigare. Det visar ganska mycket hur spännande drömmar kan vara jämfört med verkligheten. Fast å andra sidan, drömmar kan vara mycket läskigare, med tigrar som finns bland gatorna. Jämfört med den lugna och säkra verkligheten så blir det inte alls lika lockande längre. En annan grej vi gjorde var att göra hennes frukta för att stå ut och leva vilt ta en slags form, en form av en tiger. Själv vågar hon inte besegra den, men tillsammans med hjälp så lyckas hon överkomma sina rädslor, alltså tigern, vilken hon sedan absorberar för att bli starkare, bättre eller kanske modigare, beroende på vad tigern var för henne.

Blev nu filmen som vi tänkt oss? Jag skulle nog säga att den blev det, kanske lite bättre till och med. Vi ville ha en rolig och igång musikvideo och det var just vad vi lyckades åstadkomma. Jag är väldigt nöjd med specialeffekterna i filmen, eftersom dem fick folk att skratta vilket var just det jag ville att folk skulle göra när de såg dem. Men allt var inte frid och fröjd med filmen. Det fanns en del saker vi kunde gjort bättre, speciellt tidsplaneringen. Nu råkade många av oss vara sjuka vid flera tillfällen under filmens skapelseprocess, vilket är väldigt svårt att planera in, men om vi skulle varit bättre på det så skulle filmen inte behövt bli så oslipad som den blev på sina ställen. Att bara allmänt haft mer kontroll och kanske en smula kommunikation till skulle nog också hjälpt, eftersom bildmanuset råkade försvinna ett tag eller fanns inte tillgängligt när det behövdes. Självklart skulle hela filmen kunna vara bättre, det finns alltid plats för förbättringar, men sådant tar tid och som vi kände av under processens gång så har vi inte hur lång tid på oss som helst. Det är alltid en slags kamp mellan kvalitet och kvantitet i projekt som de här. Visst skulle jag till exempel, kunnat finslipa en effekt så att det faktiskt blev riktigt bra, men då skulle jag nog inte lyckats göra lika många, för tiden skulle ta slut. Det är en svår balans att uppnå, men vi lyckades tillslut. Andra saker vi kanske skulle kunna förbättrat är själva planeringen, att faktiskt försöka att göra ett precist bildmanus så att vi alltid visste exakt vad vi behövde göra och när det behövdes. Det man däremot förlorar med ett sådant slags "schema" eller bildmanus är improvisation, vilket kan göra vissa saker helt underbara eller katastrofala. Det finns många komiker till exempel, som bara hittar på skämt allt eftersom, medan det finns andra som arbetar bäst med skämt de "putsat" på ett tag. Men eftersom vår grupp hela tiden kom på nya idéer om hur vi skulle göra saker så är jag ganska säker på att ett sådant schema och bildmanus bara skulle krångla till processen för oss. Om det stämmer eller inte kan vara svårt att veta, men jag tycker ändå att det kändes som att vi gjorde rätt i att ha ett sådant luftigt bildmanus och synopsis så att vi hade utrymme för lite galna improvisationer där de passade in.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med filmen och det håller min grupp säkert med mig om. Visst den kunde varit bättre och visst vi gjorde misstag, men den blev fortfarande bra och vi gillar den, vilket är det som räknas.

Musikvideo. Medieproduktion. Processen.

Vi har fått i uppgift att göra en musikvideo av valfri låt, i grupper. Jag ska berätta om processen i några blogginlägg från mitt håll.

Vi började det hela med att sitta och hitta låtar vi skulle kunna göra något med. Det dök upp flera stycken, såsom "bågar utan glas". Men när vi tog upp Eye of the tiger så kom vi genast på en häftig ide om vad vi kan göra med den och vi kom överens om att det var den vi skulle ha. Självklart kom vi fram till det efter att vi funderade på om vi kom på någonting annat till en annan låt, men de idéer vi hade till de andra var inte lika bra som den här, så det blev den.

Efter vi bestämt oss började vi med att skriva synopsis, vi hade redan en ide till början av låten, så vi fick en ganska bra start. Idéen vi hade var att när sångaren i låten sjunger "risin' up" så ska vi ta det smått bokstavligt, så Nellie behövde resa sig ur en säng. Sen, precis efter, när sångaren sjunger "Back on the street" så ska nellie helt plötsligt vara ute på gatan och börja gå och sjunga. Sen var det bara att fortsätta komma på idéer till vad vi skulle ha härnäst. Vissa saker, som scenen jag just beskrev, var mer detaljerade än andra scener vi kom på, men alla scener var fortfarande ganska flexibla. Det blev en ganska duglig synopsis i alla fall, flexibelt men stabilt. Så var också bildmanuset, det bara visade oss på ett ungefär hur scenerna skulle se ut och i vilken ordning de skulle vara i. Ibland stod det, den här scenen ska vara i olika vinklar eller något sådant, vilket gav oss mycket frihet men fortfarande ordning.

Vi kom på fler häftiga idéer till effekter och så listade vi upp platser vi trodde skulle passa att spela in på, vi kom även överens om att vi skulle ha en special effekts tiger med i några scener. Först funderade vi på om vi skulle ha några ritade tigrar, men vi bestämde oss för att använda green screen animerade sådana.

Efter en hel del planering var det tillslut dags för inspelningen.

Då blev jag sjuk.

Jag missade hela inspelningsdelen och tyvärr så fanns det inte så mycket jag kunde hjälpa till med på filmningen från avstånd, så det blev inte så mycket jobb från min sida under den delen. Men när jag väl kom tillbaks så hade min grupp filmat klart och det var bara redigeringen kvar, vilket passade väldigt bra för mig, för när vi delade upp arbetet i planeringsstadiet så var jag en av dem som skulle redigera, möjligtvis göra lite kameraarbete, men det blev inte av eftersom jag var sjuk.

Det var jag och Måns som skulle redigera, så vi bestämde oss för att dela upp vårt arbete mellan special effekter och redigering av videon. Eftersom jag hade After Effects redan installerat på min Mac och han inte hade det så blev det jag som fick göra special effekterna. Så jag satte genast igång. Processen av specialeffektsredigeringen var lärorik och full av misstag, men jag lyckades få till resultat som resten av gruppen också var nöjda med. Då och då var Måns med på ett hörn och hjälpte till med någon special effekt, vilket var uppskattat, eftersom jag, som sagt, var annars den enda som gjorde effekterna. Ibland blev det lite smått knasigt när jag försökte hitta klipp att redigera, eftersom det kunde bli svårt att försöka förstå hur mina gruppmedlemmar föreställde sig specialeffekterna när de filmade vissa scener, vilket gjorde så att jag behövde försöka hitta vilka klipp som passade bildmanuset bäst och sedan redigera dem. Det gick ganska bra och jag lyckades redigera till nästan alla klipp som behövdes, men råkade missa några. Eftersom vi hade så fria händer utifrån bildmanuset med att redigera filmen så uppstod det scener som inte var specificerade i bildmanuset. De fanns helt enkelt inte där. Vilket gjorde så att Måns, när nästan hela filmen var klar redigerad och det fattades några få specialeffekter, tvingades göra egna. Han hade fortfarande inte After Effects vilket gjorde så att effekterna inte alls blev så som vi tänkte oss, men det blev några i alla fall. Några som fungerade och som fick duga. Vi hade nämligen en del tidspress på oss, såg inte ut som att vi skulle hinna klart vid några tillfällen, så Måns fick spendera en sen kväll med att redigera klart filmen. Vilket ändå gick väldigt bra, även om musiken blev lite ur synk med videon i processen.

Hursomhelst så blev filmen gjord, jag lärde mig mycket om specialeffekter och lyckades åstadkomma specialeffekter som var i gruppens tycke. Vid flera tillfällen så diskuterade vi hur några av dem skulle se ut eller vad som skulle hända i dem, vilket fungerade väldigt bra och resulterade i en video med specialeffekter i fleras smak. Ett exempel var på om vi skulle ha en rörlig tiger som gick runt, eller en stillasittande. Den rörlig skulle säkert ha varit cool att göra, men det fanns inte så mycket utrymme för den att röra sig på. Dessutom så var det lättare med att få en stillasittande tiger att vara i videoklippen utan att flyta runt så mycket.

Det där var processen från min sida i detta projekt, jag kommer att skriva mer inlägg där jag svarar på redovisningsfrågorna. Tills dess.

Estetisk kommunikation. Konstfilm. Blogginlägg.

Våran klass har just gjort ett arbete där vi ska göra en konstfilm var i grupper. Jag var nöjd med min grupp när vi blev indelade och jag hoppades på att vi skulle lyckas åstadkomma någonting bra. Jag hoppades rätt.

Vi började med att försöka bolla runt på idéer. Ett av kraven på konstfilmen var att den skulle ha någonting med målning att göra och så skulle den vara gränsöverskridande. Kanske inte låter så komplicerat att komma på någon idé för en film med bara dessa krav, men vi behövde faktiskt fundera ett tag. Vi funderade på om vi skulle göra någonting med stop-motion, involverande post-it lappar som vi skulle sätta upp, men att få tag i tillräckligt mycket post-it lappar för att göra någonting riktigt häftigt skulle vara ganska svårt. Dessutom visste vi inte vad vi exakt ville göra med dem. Sedan funderade vi på om vi skulle göra någonting i Monthy Pythons animations stil, men vi visste inte riktigt vad vi ville göra med det heller, så det blev lite svårt.

Till sist kom jag, med inspiration från ett spel med liknande tema, med idén att vi skulle ha en person med kraften att uppfylla folks önskningar. Den verkade fungera för de flesta, om inte alla i gruppen, så vi satte igång med att fokusera mer på den idén. Vi var fortfarande inne på post-it lappar, så vi funderade på om vi kunde använda dem på något sätt i det hela. Kanske kunde den lilla pojken, som vi kallade personen med kraften, rita folks önskningar på dem och sedan fästa lapparna på dem. Vi kom ganska snabbt överens om att det inte skulle fungera ifall vi skulle visa önskningar på personer vi inte känner. Vi kom på att vi skulle ha tankebubblor flytandes över deras huvuden som bara pojken skulle se och då kunna uppfylla. Till sist övergav vi idén med post-it lapparna och stop-motionen och fortsatte istället med att karaktären skulle rita eller måla, som vi sedan ändrade det till, i ett häfte eller någonting med papper. Anledningen till varför vi ändrade det till målning var för att det var tydligare och det skulle vara närmre målet att ha någonting med målning att göra. Det gränsöverskridande hade vi redan listat ut, pojken skulle liksom sudda ut gränsen mellan drömmar och verklighet genom att uppfylla folks önskningar. Budskapet var också något jag kom med, det var att "alla drömmar bör inte uppfyllas". Folk kan drömma om en massa olika saker, saker som det till exempel är bäst att de stannar i drömmarnas land och inte blir verklighet. Det var mest jag och två av mina vänner som jag vanligtvis hänger med som pratade mest, men då och då fick vi med de två andra i gruppen med på diskussionen, vilket kändes bra, så att vi inte gjorde en film separat i vår grupp.

Till sist kom vi överens om att vi skulle ha en pojke, som skulle få tag i en magisk pensel som gör så att han kan se och uppfylla folks drömmar. Drömmarna skulle sväva över folks huvuden i tankebubblor som vi skulle redigera in och vi skulle också redigera in effekterna av att uppfylla drömmarna. Man kan höra att idén kom från mig, eftersom jag hela tiden vill ha specialeffekter i filmer jag är med och gör.

Då var det bara dags att skriva ner allt det där, ge det till läraren, få ett "okej, kör igång" från henne och sedan börja filma. Elin undrade om någon av oss hade en egen kamera som vi skulle använda, eller om vi skulle använda en av skolans. Jag har en, men vid det tillfället var den inte ens laddad och dess minneskort behövde tömmas och så vidare. Med andra ord, jag var säker att det skulle ta en stund att få den klar för att användas. Elin sa då att hon skulle "boka" en kamera. Hon glömde bort det. Så efter att jag blivit meddelad om detta så satte jag igång med att göra min kamera redo, vilket, till min förvåning, inte alls var lika krångligt som jag trodde att det skulle vara. Det visade sig att minneskorten var i princip tomt och laddningen skulle jag lugnt hinna med före det var dags för inspelning, så det blev min kamera vid använde. Kom ihåg detta, det blir viktigt senare.

Då var det dags för själva filmningen, vi hade kommit överens om att vi skulle vara vid Sergelstorg, så vi alla tog oss dit och började filma. Elin fick spela den lilla pojken, vilket låter konstigt, men ingen av oss ville spela den manliga huvudrollen i filmen så det fick bli henne istället. Vi andra var statister när det behövdes istället. Med vårt bildmanus i hand satte vi igång och betade av scenerna som behövdes. Vi var inte lika organiserade som det låter, de flesta scenernas utseende gjorde vi på plats, men vi fick i alla fall en hel del inspelat. Vi hade egentligen siktat på att spela in allt på en dag, men det var så kallt så vi orkade till sist inte mer, så vi åkte tillbaks till skolan för att fortsätta filma en annan dag. Jag vill påpeka att jag inte flyttade över videofilerna från kameran till min dator.Vid en annan dag så filmade vi igen och lyckades få allt material vi behövde. Det var fortfarande kallt och en smula blåsigt, men vi lyckades ganska bra ändå. Vid en punkt var det min tur att vara statist och eftersom jag hade varit kameraman hela tiden fram tills dess så fick någon annan ta kameran istället. Vilket gick, ganska bra i alla fall. Jag märkte att jag agerade en hel del som regissör under själva inspelningen, vilket blev lite krångligt att göra medan jag blev filmad, men det gick ändå ganska bra. Med inspelningen avslutat på bara två dagar så låg vi ganska bra till tidsmässigt sätt, vilket skulle bli en skön omväxling mot förra filmprojektet jag var med i, där det blev ganska stressigt.

Hursomhelst så var det, några dagar senare, dags för redigeringen att börja. Den här filmen skulle också vara ganska tung på specialeffekter, vilket brukar ta en ganska lång stund att göra men eftersom vi låg ganska bra i tid så skulle det säkert gå bra. Vi behövde bara ladda över filerna från kameran till våra datorer, sen var det bara att sätta igång. Allt som behövdes var att jag tog med mig kameran. Jag glömde bort det. Det var nog inte så mycket glömma bort som det var att jag trodde att det nationella provet som skulle vara den dagen skulle äta upp våran estetiska kommunikations lektion. Jag hade visst fel, så vi fick spendera lektionen på att arbeta med andra projekt.

Nästa lektion så hade jag i alla fall lyckats komma ihåg filerna. Jag hade laddat över dem till min dator så det enda som behövde göras var att dela ut dem till de andra i gruppen. Då krånglade uppkopplingen i den salen. Airdrop fungerade inte överhuvudtaget och vi hade inget USB minne med oss. Jag kommer inte ihåg varför vi inte frågade om att få låna ett, men det fanns säkert en orsak till det. Hoppas jag. Hursomhelst så blev det jag som fick sitta och redigera både filmen och specialeffekterna samtidigt, med mina gruppmedlemmar bredvid mig som hjälpte till.

Vid ytterligare nästa lektion så hade Elin tagit med sig ett USB minne som vi kunde använda, så jag la över videoklippen och själva filen där vi redigerade filmen. Specialeffekterna fick jag sköta. Så med hjälp av Måns som fixade saker jag behövde för effekterna så satte jag igång och lade in tankebubblor över folks huvuden, ost som regnar från skyn, kungakronor över folks huvuden och andra slags galenskaper. Lektioner senare började vi till sist bli klara med både specialeffekter såsom själva klippningen, nu var det bara dags att lägga ihop bägge. Tyvärr var jag inte riktigt klar en, eftersom det var många specialeffekter som behövde göras, så jag satt hemma, dagen innan det var dags att redovisa och skapade de sista specialeffekterna innan jag lade in dem i videon. Hela grejen med dessa specialeffekter var att de skulle bli galnare och galnare tills det blev totalt kaos, vilket jag då skulle visa på något sätt. Måns hade fixat en mapp fylld med bilder han letade upp lite slumpmässigt för mig att använda till en ordentlig kaos scen. Det blev helikoptrar som flög baklänges, apor som hängde mellan hus med studsbollar under dem, lava floder, en tiger, en måne med ett ansikte, en regnbåge, en laptop och till sist byggare Bob med häftiga solglasögon som dök upp i en explosion. Det var som något ur ett surrealistiskt verk, sådana som konstnären Dali gjorde. Mina specialeffekter var inga konstverk, men de var nog något surrealistiska i alla fall.

Dagen därefter visade jag upp resultatet för mina gruppmedlemmar som var ganska nöjda med resultatet. Det de inte var nöjda med och som jag också inte var nöjd med, var att det var vissa scener jag inte hunnit ge specialeffekter till än, vilket gjorde så att hela filmen blev nästan obegriplig. Lyckligtvis så fick vi vänta med våran redovisning till nästa onsdag, vilket gav oss tid nog för att dels fixa det vi tyckte behövde, men också hinna lägga till ljud och ännu mer specialeffekter, för att förtydliga hela videon.

Så bar det av igen, med fler specialeffekter från min sida och, lite arbete från mina gruppmedlemmar på själva redovisningen. Vid den här tidpunkten var det bara jag som höll på med själva redigeringen av själva filmen och specialeffekterna, vilket också är anledningen till varför jag skriver detta blogginlägg just nu, mitt i natten, samma onsdag som det är deadline. Hej.

Jag var inte övergiven eller något sådant från mina gruppmedlemmar, men det fanns bara inget sätt att få dem att kunna göra olika delar av redigeringen effektivt, det blev lättare om bara en hade kontroll. Så det blev jag. Måns och jag hade fixat musik till mig, så att jag skulle kunna lägga in det i filmen. Tyvärr så hade vi inte tänkt på att ha med ljud i början av den, så det blev lite konstigt här och där i filmen eftersom vi inte hade anpassat den för något ljud. Men det gick i alla fall på något sätt och vips dagen efter jag satt och redigera det sista var det redovisning igen, fast den här gången för oss också. Min grupp hade fortfarande inte sätt hela filmen än, med ljud och andra modifikationer, men skrattade högt när den väl spelades upp. Just som jag hade hoppats på, specialeffekterna kombinerat med skådespeleriet från oss gjorde filmen till en ganska rolig film ändå och vi blev väldigt nöjda med den.

PS. Jag blev klar med detta inlägg 23:59

Svenska. Bokläsning. Recension.

Boken jag ska skriva en recension om heter Persepolis och den handlar om en ung iransk kvinnas uppväxt i ett oroligt land runt 80 talet. Den är skriven av Marjane Satrapi, vars uppväxt man får läsa om, eller snarare se och läsa. Boken är nämligen en så kallad "serieroman", som är precis som en serie, fast med fler sidor. Författarinnan är den första som någonsin gjort en iransk serie och har belönats flera priser för den, inkluderande Peter Pan-priset, för bästa utländska bok, år 2005. Vilket faktiskt är en fem år efter den släptes för första gången, år 2000. Den släpptes först i sina olika delar separat, mellan åren 2000 och 2003, men har senare översatts till andra språk än franska, som det först gavs ut i och skrevs i, och satts ihop på olika sätt. Förlaget som ger ut det i Sverige heter Galago, men förlaget som gav ut det i Frankrike heter L'Association, de som alltså var först med att ge ut boken. Förutom franska och persiska så kan författarinnan tala engelska, svenska, italienska och tyska. Frågan är nu, vad är det för slags roman hon har skrivit egentligen? Är det en bok, eller en serie?

Boken börjar med att den iranska revolution närmar sig sitt slut och shanen måste avgå, folket jublar av lycka men saker blir inte som de tänkt sig, när en islamisk regim tar över makten och börjar krångla. Man följer dåvarande tioåriga Marjanes perspektiv genom första biten av boken, för att sedan gå igenom olika etapper av hennes liv. Dessa etapper är uppdelade i delar från del 1, till del 4, med del ett som är då shanen just behövde avgå. I del två får se hennes rebelliska tonårsdagar och i del 3 får man se hennes liv som ung vuxen utomlands, efter att hon behövt fly från landets oroligheter. I den sista delen återvänder hon hem och försöker få ordning på sitt liv och försöker hitta sig själv, vem hon egentligen är och var hon hör hemma. Huvudpersonen är självklart Marjane själv, från när hon var ett barn till hon varit vuxen i några få år. Med henne har hon sina föräldrar som gör det som föräldrar gör, uppfostrar, uppmuntrar, stöder och så vidare. De är ett viktigt stöd för huvudkaraktären genom hela boken. Hennes mormor dyker också upp då och då, nästan som en slags guide med kloka råd och hjälper henne. Då och då dyker det upp släktingar som spelar olika stora roller i boken. Annars så finns det några vänner som dyker upp ibland, men de fokuseras inte så mycket på. De enda karaktärerna man får höra mest om är egentligen hennes familj, nära släkt och hon själv så klart. Man får då se dessa karaktärer hålla på att interagera med varandra dels i Iran och dels i Österrike, där huvudkaraktären spenderade sina första vuxna år i.

Eftersom boken är en slags blandning mellan serie och bok så blir dess sätt att berätta historien väldigt intressant. Till skillnad från en vanlig bok som behöver beskriva vad som händer så behöver den här boken bara visa det och kan istället fokusera mer på handlingen. Men till skillnad från en serie kan den enkelt gå in i djup med massor av text utan att det blir så mycket störningar i själva flödet av historien och bilderna därtill. Själva historien, handlingen, i boken är kanske vad man förväntar sig ifrån en uppväxtroman, någons uppväxt. Däremot så utspelar sig handlingen mest i ett oroligt Iran vilket gör så att historien får en spänning till sig. Det faktum att det hela är baserat på hennes uppväxt gör så att det blir svårt att förvänta sig vad som ska hända härnäst, till skillnad ifrån många påhittade historia. Detta är även något som gör alla karaktärer i boken väldigt mänskliga och realistiska, eftersom de är baserade på riktiga personer som gjorde riktiga saker. Det dyker inte upp några klichéer och stereotyper på ett sådant sätt som i många påhittade historier. Men vad är det boken försöker säga med sin historia? Vad är meningen med den? Boken försöker inte säga något speciellt meddelande, ifall det var det någon trodde. Boken är här för att berätta om en persons uppväxt och ge lite insikt i andra delar av världen än den man möjligtvis befinner sig i.

Hursomhelst så tycker jag väldigt mycket om den här boken, den är rolig, men också väldigt intressant och djup på sina ställen. Författarinnans sätt att berätta tillsammans med alla bilder gör så att boken blir en underbar blandning med både något att tänka- och titta på och jag skulle starkt rekommendera den för andra att läsa och uppleva. Men frågan återstår fortfarande, är det en bok eller en serie? Visst ser den ut som en serie, en stor sådan med teckningar precis som en vanlig serie. Däremot så känns den inte riktigt som en serie, utan snarare en bok. Kanske är det dess handling, som inte är så vanlig i serier men vanligare i böcker som ger den känslan. Kanske är det något annat. Men vem bryr sig om vad boken är för något? Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga med boken är vad den försöker berätta, vad det är den har i sig.