Amerkas historia genom konst film.

Ja, titeln på detta blogginlägg kanske inte blev det bästa, men det spelar ingen särskild roll just nu. Så, den här filmen vi tittade på var faktiskt mycket mer intressantare än jag trodde att den skulle vara. Programledarens tolkningar av verken kändes ändå helt möjliga, inte bara något grejs för att låta djup.
Däremot så kändes det som om att han hängde upp sig lite på flaggorna som nämndes väldigt tidigt i början, men som jag tyckte inte riktigt togs fram nog för att förtjäna den uppmärksamhet den fick genom filmen. Det jag mest har att säga om filmen var att jag var överaskad. Jag, av någon anledning, förväntade mig vid flera tillfällen att det bara skulle vara en massa konstnärligt svammel där de tolkar allt till allt. Den var bra, intressant och lärorik.

Ismer

Så, vi fick i uppgift att välja ett verk från någon av alla ismerna som vi fick för att sedan reflektera över den samt jämföra den med andra verk. Jag valde att skriva om en smältande klocka gjord av Dali.

Klockan är väldigt tydligt surrealistisk och är nog ett ganska bra exempel på vad denna ism innebär.

Hela bilden är overklig, men även lite verklig. Det är en klocka där, ett helt vanligt verkligt objekt, fast som utsatts för en hel del overklighet. Till och med bakgrunden är overklig och den ser ut att vara en slags bordskant eller något liknande. Grejen med surrealismen som jag gillar är att den är ganska tydlig med sina galenskaper, jämfört med andra ismer såsom abstrakt expressionism, som liknar lite grann surrealismen, förut att den inte går att identifiera. Här ser jag att det är en klocka, en surrealistisk, men fortfarande, en klocka. Abstrakt expressionism? Det kan vara något som en massa färg kastat på ett papper. Blir inte riktigt samma grej, eller hur? Dessutom så ser surrealistiska verk ändå ganska vackra ut, på sitt egna knäppa sätt. Kolla bara på den där klockan, så fascinerande. En annan ism som man också kan jämföra med är nog popkonst, som också använder sig av vanliga objekt, förutom lite tråkigare. Självklart så gäller det inte alla verk, men en massa vanliga soppburkar är inte lika iögonfallande som en vanlig klocka som smälter. Expressionism kan faktiskt vara ganska lik surrealismen, beroende på vad konstnären ville utrycka. Grejen med surrealism är att den mer eller mindre alltid är så här overklig, medans expressionism kan visa något som ett tomt rum för att vara just den ism den är. Surrealism behöver den där tvisten på det hela, så om man använder ett rum som  exempel, så skulle det nog vara ett utochinvänt rum. Den kan vara mer komplicerad, ibland.

 

Vad tror jag konstnärens tanke bakom verket är? Jag tror att han försöker illustrera hur tiden bara rinner iväg och hur ingeting kan stoppa det, det bara krossas till bitar som flyter iväg bort i glömskan. Fast vad vet jag? Han kanske bara ville illustrera hur en bråttom dag känns, hur allt faller sönder och tiden bara rinner iväg. Många surrealistiska verk tyckte jag var ganska läskiga när jag var mindre, eftersom allt bara såg så konstigt ut. Men just det här verket tilltalade mig lite grann, mest för att jag tyckte att den såg mer fascinerande ut än skrämmande. Just det här verket var som sagt okej, såsom andra verk i den här ismen också är, men vissa kan vara ganska, läskiga och obehagliga. Vissa är helt enkelt för konstiga för att jag ska kunna uppskatta dem. Vad som tilltalar mig med det här verket var nog att det kändes som att den hade en mening som inte bara var att vara surrealistisk. Att inte bara vara konstig, att istället ha mer mening till sig. Vad som inte tilltalar mig är nog klipporna i ett av dem nedre hörnen samt några andra detaljer i bilden som känns som att dem inte riktigt hör hemma där, fast inte på ett planerat sätt. Dem känns som att dem bara är där, för att vara där. Klockan i alla fall en stark betydelse.

 

Inspiration Konstnär. Eget verk. Slutprodukten.

Så här är då videon. Jag är faktiskt väldigt nöjd med den, även om den fick ett för hastigt tempo, färgerna på bilderna varierar, det är några skakningar, den inte är så bra planerad och dialogen och karaktärernas rörelser inte matchar i längd och variation. Kommer jag göra om den här videon när jag är bättre? Troligtvis, det finns mycket rum för förbättringar. Kommer jag göra fler lego stopmotion filmer? Absolut, jag har äntligen listat ut hur jag ska använda min fina kamera och jag lyckats bygga upp ett fungerande sätt att göra fler, jag behöver inte gå tillbaks till det gamla sättet längre. Jag är inte begränsad längre, jag är äntligen fri igen, med massor av idéer som bara väntar på att ta form.

Inspiration Konstnär. Eget verk. Redigerandet.

I detta inlägg ska jag skriva om hur det gick när jag redigerade filmen, efter att jag hade tagit alla bilder som behövdes, som jag sa att jag skulle göra i förra inlägget.

Efter att jag hade flyttade bilderna från kameran till Mac:en så var det bara att öppna upp Premiere och sätta ihop dem ordentligt så att det blir en stopmotion film. Visst, det här är Premiere pro men kom igen, hur annorlunda kan den vara från Premiere elements som jag har och kan använda? Väldigt annorlunda visade det sig, för när jag först öppnade upp saken så var början inställningarna till och med annorlunda. Efter att jag lyckades gissa mig fram till vilken av dem jag skulle välja (Jag valde fel, förresten) så välkomnas jag av en ny, mycket mer avancerad och komplicerad layout på allting. Jag kunde knappt någonting av det! Elements, som jag visste var en förenklad och "mindre" version av resten men jösses, det var inte lite dem tog bort. Det var det här jag glömde kontrollera innan jag började, jag var så säker på att jag skulle kunna lära mig programmet, jag menar, att lära sig den avancerade versionen av Photoshop var inte så svårt jämnfört med dess motsvarighet i Elements, som jag också har. Det visade sig i alla fall att jag inte förberett mig så ordentligt som jag trodde. Lyckligtvis så har jag kvar Elements Premiere så ifall jag inte kunde förstå någonting av Pro versionen så skulle inte allt vara kört. Jag skulle säkert hinna lära mig det på bara två dagar, vilket då var tiden tills hela saken skulle vara klar. Det skulle säkert funka, tidsoptimist eller ej.

Jag blev sjuk.

Inte bara lite sjuk heller, nej. Det blev en dos av bihåleinflammation igen, som jag trodde jag skulle slippa se på ett tag, eftersom jag just hade haft det. Nu låter bihåleinflammation inte så farligt och det är det inte, jag kunde bara inte röra på huvudet. Så jag tvingades ligga ner eller sitta still och har ont i huvudet i två dagar och inte få någonting gjort. Det blev lite efter dessa två dagar, då deadlinen gick, men jag kunde fortfarande inte göra något produktivt. Jovisst kunde jag fortfarande göra saker, men ett seriöst, betygsatt projekt som detta mycket mer än vad jag ens var i närheten att klara av. Så visst kunde jag ha försökt göra något, men resultatet skulle ha blivit skit.

Det tog ett tag, men jag lyckades till sist, tack vare internet, lista ut hur jag skulle göra någonting med programmet. Jag lyckades sätta alla bilder på plats och allt såg ganska bra ut, förutom bilderna som hade rubbats, så att det blev lite skakigt. Jag lyckades också ställe in ett ganska snabbt tempo på bilderna, så att man såg mer bilder under färre sekunder, då ser det ut som om saker rör sig snabbare. Det är nämligen nödvändigt att ha en ganska bra fart på dem för att det inte skulle se "hackigt" ut, som många av mina äldre filmer bland gjorde, så jag ville försöka att inte få det hackigt den här gången.

Sen behövde jag fixa special effekterna. Under en scen så skulle man se Spindelmannen "svischa" förbi och jag ville att det skulle ha en suddig effekt, så jag hade tagit några bilder med Spindelmannen då jag skakade honom medan bilden togs. Bakom honom hade jag en grön bakgrund så att jag enklare skulle kunna klippa ut honom sen. Så jag startade upp Photoshop Pro, som jag lyckligtvis hade lärt mig sen tidigare och försökte klippa ut honom. Det såg horribelt ut, även om han bara skulle synas en del av en sekund så skulle det se helt vedervärdigt ut. En kompis föreslog att jag skulle ta honom från en annan bild, även om den bilden inte var specificerad för det ändamålet. Det gick mycket bättre, så jag lyckades få till ungefär det jag tänkt mig som effekt.

Sedan var det dags för ljudeffekter. Jag försökte leta upp stadsljud att ha i bakgrunden i början för att visa att han är i New York, där han brukar vara. Jag hade inte fått tag i någon passande stadsbakgrund så jag tyckte att jag behövde ett annat sätt att förmedla det budskapet. Tyvärr så fick jag inte tag i någonting så exakt och tydligt som jag ville ha det och när det väl låg där i bakgrunden blev det bara lite störande och gav inte alls den känslan jag ville, så det fick strykas. Jag ville också ha musik i vissa delar av filmen, så jag letade upp tema låten för 60 talets animerade Spindelmannen tv serie. Den är väldigt ikonisk och ganska rolig att lyssna på så jag tyckte den passade utmärkt. Den andra låten jag ville ha med är tema låten från filmen Hajen, eller Jaws, som den heter på engelska. Den låten är väldigt effektiv för att bygga spänning och nästan alla vet om den. Jag tänkte använda dem i scenen då kameran byter från Spindelmannen som svingar sig, till mördaren som hotas med en kniv. Min tidskoll är däremot helt väck så jag dessa scener var alldeles för korta för att man skulle hinna höra och identifiera dessa låtar. Hajen låten fick strykas och Spindelmannen temat fick spelas över hela scenen istället. Resten av effekterna som behövde göras gick smärtfritt. Gångljuden gjorde jag enkelt genom att hamra mina fingrar på Mac:en och klick ljudet gjorde jag genom att skramla med min tejphållare.

Efter det var det bara att fixa den nödvändiga dialogen och monologen. Jag förstår nu varför många animatörer spelar in ljudet först och animerar utefter det. Men inte jag, ånej. När jag planerade filmen och visualiserade allt framför mig så var jag inte säker på vad alla exakt skulle säga, om dem ens skulle säga det. Jag funderade nämligen på om jag skulle göra någon form av pratbubblor. Jag hade till och med planer på att lägga till olika ljud beroende på vad han sa. Var han glad så skulle man höra honom säga "ha!" eller något sådant medans han då via pratbubblan säger sina meningar. Jag har sett det användas förr och jag hoppades på att jag skulle kunna åstadkomma något liknande. Tyvärr så kunde jag inte få till det, efter att jag lyckades få reda på hur man gör. Pratbubblan stack bara ut på helt fel sätt och passade inte alls in med resten av filmens stil. Så jag hade inget annat val än att använda min egna röst för att förmedla det som behövdes. Då blev det nya problem. När jag fotograferade så fick jag Spindelmannen att då och då göra någon liten rörelse för att indikera att han talar, men eftersom det är ganska svårt att veta hur lång tid det verkligen tar för honom att göra dessa
rörelser efteråt och för att jag är en stor tidsoptimist, med ingen koll på tid överhuvudtaget, så blev det väldigt konstigt på vissa ställen. Eftersom jag inte hade planerat exakt hur långt, var, hur och vad han skulle säga i sina repliker så blev det några ställen då man såg att han sa något, men jag hade bara en ungefärlig ide av vad han skulle säga. Så när jag började spela in replikerna och lade in dem i filmen så var de helt plötsligt jätte långa jämnfört med hur lite han rörde på sig för att säga dem. Det så inte alls så bra ut och det tog ett långt tag för mig att lyckas få till något jag var någorlunda nöjd med. Jag var i alla fall glad över att jag lyckades redigera min röst så att det åtminstone lät som en kvinnas när det behövdes.

När jag sedan var klar med allt så upptäckte jag att filmen gick lite för fort. Jag försökte så gott jag kunde att sakta ner den i alla fall lite grann, men det gick inte så bra så nu är filmen lite hastig. Jag hade åtminstone kul med att göra eftertexten.

Nu återstår det väl bara att lägga upp själva filmen och säga vad jag tycker om den. Möjligtvis säga någonting jag glömt prata om. Men annars vad det allt om själva processen. Det blev fem inlägg inklusive denna om bara processen från analys av ForrestFires verk till redigerandet.

Inspiration Konstnär. Eget Verk. Skapandet och fotograferandet.

I förra blogginlägget sa jag att jag skulle prata om hur det gick när jag fotograferade och skapade filmen i nästa blogginlägg. Nu är det "nästa" blogginlägg så låt oss sätta igång igen.

De flesta animatörer använder sig av storyboards och sådant. Det gör inte jag. Jag brukar bara föreställa mig all i huvudet, vad alla säger på ett ungefär, hur allt ska se ut, vilka scener ska vara med och så vidare. Ibland kan det fungera ganska bra, men bara om vad man nu arbetar på inte är alltför stort, då glömmer man saker. Filmen jag hade tänkt göra blev inte så lång och komplicerad när jag tänkte igenom den, så jag beslöt mig för att hålla allting i huvudet, som jag alltid gör. Så istället för att fixa med storyboards och sådant så satte jag igång och byggde upp scener, satte upp kameran, ljus och så vidare. Jag visste att jag inte kunde ha allting på golvet så som jag förut gjorde, eftersom att jag planerade på att använda en väldigt stadig tripod som stativ för kameran och dem är alldeles för höga för golvnivå. Jag hämtade ett litet soffbord och byggde upp "mitten" scenen på den. Jag byggde om den några gånger tills jag blev nöjd för att sedan leka runt med kamerans funktioner och inställningar tills det passade. Men när jag skulle sätta upp kameran på tripoden upptäckte jag till min fasa att den var för hög. Tripoden var för hög! Jag tvingades antingen att ta ett annat stativ eller att flytta allting till ett ordentligt skrivbord. Det var ganska sent när jag höll på med detta och jag hade inte så många dagar på mig längre, eftersom att jag visste att det skulle ta tid att göra klart det här. Jag vet också att jag är en tidsoptimist så även om jag trodde att jag skulle hinna, så skulle jag nog få sitta uppe sent någon kväll i alla fall. Så jag bestämde mig för att byta stativ, till det som följde med min fotostudio. Problemet med det här hopvikbara stativet är att det inte är så stabilt, särskilt inte den jag hade, eftersom den är lite böjd vid en av stöden, vilket gör den väldig vippig. Fast jag var ändå säker på att knepet jag lärt mig skulle vara effektivt nog för att reducera eller helt utplåna dess skakiga effekt på bilderna. Jag hade fel.

Jag försökte att vara försiktig, men den var så lätt att röra på, dels för att ställningen var lite böjd, dels för att det vinkel/vridbara fästet man sätter fast själva kameran på var lite löst. Jag försökte, men det gick inte. Det blev en del skakiga bilder och en del lite sneda, lutandes liksom. Gjort är gjort, jag hade i alla fall bilder för en scen och inte så många dagar kvar på mig så dem fick duga. Nästa dag så skulle jag ta bilder för de andra scenerna och dessa utspelade sig på en annan plats än den första jag tog, så jag bestämde mig för att fixa upp allting vid ett ordentligt skrivbord så att jag kunde använda tripoden. Det var väldigt bra att jag gjorde det, för med detta underbara stativ som inte hade någon skakning alls så kunde jag, tillsammans med kunskapen jag om min kamera jag fått från dagen innan, ta riktigt fina bilder ur vilken vinkel jag ville, utan problem. Det var en scen där jag behövde en bakgrund av antingen en stad eller himmel och efter ett stunds letande på internet så fick jag tag i en bra, ganska klar himmel att använda, så jag printade ut den och tejpade upp den. Jag hade några funderingar på greenscreen, men eftersom jag inte har någon erfarenhet eller kunskap inom det området så fick det vara. Det var dock väldigt svårt att få denna bild så slät som möjligt, så att det inte blev några skuggor på den. Det skulle se ganska konstigt ut om det var skuggor på himmelen. Jag lyckades nästan, men man kan se skuggor här och där på ställen de inte ska vara på.

Allt gick bra, suveräna bilder togs med ett hum om hur allting skulle sitta ihop, improvisation behövdes lite då och då för att få saker att fungera, men allt gick bra. Jag glömde bara en scen, en scen vars kameravinkel jag inte kunde återskapa så lätt eftersom den skulle ha samma som en annan scen jag redan gjort hade. Så jag tvingades hitta på något igen. Då bestämde jag mig för att slå ihop scenen där Spindelmannen ser vad som händer och där vi ser vad som händer. Jag hade tänkt mig att man skulle se kameran över hans axel så att man då kan få bilderna att fokusera på vad som händer och sedan byta till att fokusera på honom. Tyvärr så kunde jag inte använda de första bilderna i den scenen för att man såg en bit av bordet i hörnet. Skärmen till kameran visar nästan hela bilden, men inte längst ut på den. Så jag trodde att jag hade allt i bild när jag sedan upptäcker att det hade jag inte alls, så jag tvingades korta ner scenen. Jag hade byggt upp en svajig pelare för att sedan bygga en avlång kant som skulle föreställa tak kanten Spindelmannen skulle stå på när han ser vad som händer. Lyckligtvis så var det här högt upp nog så att jag kunde använda tripoden även fast den största biten av scenen var på soffbordet. Grejen var, även om kameran var stilla, så var inte pelaren Spindelmannen stod på det. Så nu ser det ut som om han svajar i vinden i vissa delar av den scenen. Det var redan försent för att ändra på det när jag upptäckte det, så jag fick använda det.

Det här kunde ha undvikits om jag bara hade skrivit ner allting i dess ordning istället för att hålla det i mitt huvud, men det gjorde jag inte, eftersom jag tyckte att det inte var så mycket att komma ihåg, men det blir mycket om man lägger till allt annat man måste komma ihåg. Var gubben stod och vilket ben dem ska röra på härnäst. I vissa scener där karaktärerna går så har jag då glömt bort vilket ben de just rört på och eftersom jag inte har något enkelt och snabbt sätt att kontrollera det hela på så tvingas jag köra på. Det var därför som jag ville använda ett stopmotion program. Dessa program får bilder i sig vartefter man tar dem, vilket är helt underbart och lättande. Då får man nämligen en överblick för hur allt ser ut och man kan ändra någonting mycket enklare ifall det så behövs tack vare det. De flesta av dessa program har funktioner som onionskin och sådant vilket gör dem ännu bättre. Då kan man mycket lättare skapa snyggare rörelser eftersom att man kan se hur de förra bilderna var. Men jag lyckades inte hitta en fungerande lösning för det och om jag skulle ha tagit på mig tiden att göra det så skulle det nog sluta med att jag knappt hade någon tid kvar för resten av projektet.

En annan grej jag lyckades få till ganska bra och problem fritt var nog belysningen. De två lamporna som följde med studion är helt lysande (haha) även om dem blir väldigt varma väldigt snabbt. De har ingen dimmer funktion heller, så jag tvingades använda själva studion och papper för det. Man kan ställa in deras vinkel ganska enkelt och dem är ganska stadiga med deras indragbara stativ. För det mesta hade jag dem på pallar som jag flyttade runt efter behov.

Kameran lärde jag mig mycket om och hur man hanterar den medans jag höll på. Jag hittade den manuella fokusen vilket underlättade en hel del. Knepet jag lärde mig fungerade utmärkt. Jag lyckades också fixa alla inställningar på den också, så att inte bilderna blev knasiga på grund av det. Nästan alla inställningar i alla fall. Det visade sig när jag höll på att sätta ihop filmen att jag hade glömt ändra ljus inställningarna på den, så vissa bilder är lite gulare än de andra, vilket inte ser så bra ut. Nu vet jag det till nästa gång i alla fall.

Det blev några misstag från min sida också, i en av bilderna jag har tagit så har jag lyckats fånga min hand mitt i luften. Jag hade glömt bort att kameran var på en två sekunders timer och skulle flytta gubben för nästa bild när helt plötsligt ett klick hörs från kameran och bilden med min hand dyker upp på skärmen. Hoppsan.

Ännu en gång så lärde jag mig jättemycket medans jag skulle göra något jag "kunde" någorlunda. Men nu när jag har lyckats få kameran rätt och utvecklat en fungerande inspelningsmetod så kommer jag få det mycket lättare nästa gång och oj vad det kommer bli en nästa gång. Det här var jättekul.
Fast det där var bara filminspelningen, jag behövde fortfarande sätta ihop filmen och det kändes som om att jag lärde mig väldigt mycket då också. Så i nästa blogginlägg kommer jag att prata om hur det gick när jag skulle sätta ihop den här filmen.

Inspiration Konstnär. Eget verk. Kamera.

I mitt förra blogginlägg sa jag att jag kommer att prata om kamera och sådant nästa gång. Nu är det nästa gång, så nu kör vi.

Först måste vi gå tillbaks i tiden, till då jag först fick reda på vad och hur stop-motion fungerar. Jag var inte gammal då, gick fortfarande i logstadiet om jag kommer ihåg rätt. Jag testade i alla fall att göra en stopmotion film, med ett ritblock. Jag ritade en bild på varje sida, men ändrade den lite. När jag sen bläddrade igenom alltihop snabbt, så rörde den på sig! Det var en sådan häftig upplevelse, så jag gjorde det om och om igen. Några år senare fick jag reda på att man kunde göra likadant, fast med en kamera och något slags objekt, som man ändrade på istället för en streckgubbe. Jag hade ganska mycket lego redan då så jag bestämde mig för att använda det. Sedan, med hjälp av min bror, höll jag kameran i den vinkeln jag ville ha, tog en bild och sedan försökte jag hålla kameran i samma vinkel. Det blev väldigt skakigt och såg inte alls så bra ut, men just då, då var det helt fantastiskt! Vid den tiden använde jag mig av våran "familjekamera" om man kalla det så.

Min pappa rekommenderade att jag skulle använda en bakgrund, så att man slapp se mitt golv bakom vad det nu var jag fotograferade. Jag fick också reda på att jag inte bör manuellt hålla i kameran, eftersom det inte går att hålla den tillräckligt still, i samma position som förra gången. Jag behövde ett stativ, vilket jag då inte hade eller kunde hantera ordentligt, så det fick bli min mobiltelefon istället. Det här var då innan alla dessa smartphones och sådant, min hade vanliga knappar och en vanlig skärm. Men också en kamera. Däremot så finns det inga stativ för mobiler, vilket blev lite av ett problem, tills jag kom på att jag kunde göra ett eget utav lego. Vadå? Jag använde mig redan av lego till allt annat i mina filmer, varför inte ett stativ också? Så jag byggde ett. Det blev en slags låda för att få den i rätt höjd, med en slags ställning på toppen av den, där jag placerade min mobiltelefon. Snabbt, smidigt och enkelt. Om jag behövde en annan slags vinkel så behövde jag bara bygga om det, det är faktiskt hela poängen med lego, att bygga vad man vill.

Med detta stativ, en ide till en film, lego och en hel del improvisation så började jag göra filmer. Det blev några stycken ändå, bättre och bättre för varje som kom. Jag använde mig av filmprogram på datorn för att sätta ihop alla bilder, men mer om dem i ett annat blogginlägg. Det gick riktigt bra att göra film, det var kul, spännande, lärorikt och tillfredställande, i alla fall ett långt tag, men inte hela tiden. Jag hade nämligen hittat videor på youtube som var stor inspiration för mig under tiden som gick. En av dessa inspirationskällor var just Forrest Fire, vars verk jag har valt att göra en tolkning av. Jag älskade hans videos. Visst, de var inte alltid så välgjorda, men man kunde känna att han gav sitt allt för dem, även om animation inte riktig följde med. Grejen var, han blev bara bättre och bättre och det syntes i hans videor. Till sist började han hålla på med lipsync med legofigurerna och använde sig av snygga kameravinklar men framförallt, bättre kvalité på bilderna. Under hans tid som stopmotion animatör så har han då och då uppgraderat det han hade. Han hade häftiga saker till sina legogubbar, kameror med underbar skärpa, datorprogram för att lägga till det där lilla extra. Mig själv? Jag använde mig fortfarande av samma "stativ" och kamera, flera år efter jag först började med dem. Det kändes som om jag helt plötsligt begränsades av det som först befriade min kreativitet. Detta var något jag behövde göra något åt, så jag bestämde mig för att använda en bättre kamera, så att man åtminstone kunde se detaljerna på legogubbarna. Jag hade fått tag i en ny kamera med HD kvalité, jag hade till och med fått tag i ett gulligt litet stativ till det. Men då blev det problem, helt plötsligt hade jag en kamera som hade mycket fler funktioner än min mobils kamera. Det var inte bara någon litet filter man kunde lägga på en bild, ånej. Det fanns inställningar för allt Jag hittade zoomen, i alla fall, så det borde väl duga tänkte jag. Nej, det var inte så enkelt. För när ens kamera tar bilder man kan se allt i, så kan man också se oskärpa, vilket kom fram när jag zoomade in för långt. Låter inte så farligt, eller hur? Det är bara att placera kameran närmre, precis så som jag brukade med min mobil. Problemet var att det inte gick! Till skillnad från min lilla rätblocksformade mobil så var den här kameran en stor sak med utvikbar skärm, en massa knappar och en stor yta för att hålla i den. Vilket är bra, jag visste bara inte hur jag skulle kunna använda den så som jag hade tänkt mig. Att bygga ett legostativ till skulle inte funka så bra, den här kameran var mycket större och tyngre, men framförallt, högre. Även om jag byggde ett stativ som gjorde så att jag kunde stoppa mitt på scen, så skulle den vara för högt upp för mina legogubbar. Det skulle se ut som det var en övervaknings kamera som filmade dom från något hörn i något tak. Enda lösningen var att ha den längre bort och vinkla den, sen zoomar man bara in och bör då få något liknande det min mobil kunde åstadkomma. Det var här skärpa problemet kom in, om jag hade den för långt bort och zoomade in, så blev fokusen helt fel och karaktärerna blev suddiga och man såg knappt någonting. Trots detta så kunde jag få bra bilder om jag bara lyckades få in kameran i rätt vinkel och avstånd. Visst, jag kanske inte fick dem vinklar jag ville ha, men det var något. Då dök det största problemet upp. Kameran skakade. Jag hade ett stativ, men kameran skakade. Hur kunde detta gå till? Kameran jag använde har en funktion inbyggd i sig där man måste trycka in "ta-bild-knappen" och hålla den en liten stund för att den ska ta en bild. Om man bara klickar lite lätt på den, så fixar den bara med skärpan. Den förbereder sig för bildtagning eller något sådant. Så när jag då tryckte på knappen för att ta en bild, så rubbade jag kameran, och bilden blev då antingen suddig, om jag tog i jätte mycket, men för det mesta så blev den lite annorlunda placerad jämnfört med den förra bilden. När man då spelar upp alla dessa bilder snabbt, som man gör i stopmotion, så ser det ut som om allt skakar. Även om jag var försiktig och allt sådär, så flyttades kameran så lätt. Ibland inte ens de, ibland så skadade den till lite bara. Men det räckte för att förstöra filmen i det hela. Jag kanske kunde ha förhindrat detta skakande med en fjärrutlösare, men det hade jag inte. Ett stadigt legostativ kanske kunde ha hjälpt, men då skulle det bli en mardröm att vinkla kameran. Så jag gav upp på den och gick tillbaks till det jag visste fungerade. Det blev några fler filmer efter det. Med min röst och allt. Dem blev väldigt bra ändå, fastän bilderna inte var i så bra kvalité.

När jag då fick det här projektet, så ville jag ge den en ny chans. Jag hade fått några tips av min förra bildlärare för hur jag skulle förminska skakningarna genom att starta en timer på kameran så att den hinner sluta skaka innan bilden tas. Jag hade också fått reda på att Forrestfire använde sig av något typ av program för stopmotion, som låter en fjärrstyra kameran från datorn. En fjärrutlösare, helt enkelt. När jag valde gymnasium så behövde jag göra inträdesprov till några av dem. En av dessa inträdesprov var att göra en animation. Så jag gjorde en. Det var en stopmotion film, fast inte med lego. Jag ritade istället. Det projektet har inget särskilt med det här att göra förutom det jag lärde mig när jag gjorde den. Inspektera. Tillgångar. Innan. Jag. Börjar. När jag gjorde den så stötte jag på en massa problem med mjukvara och hårdvara som jag trodde jag hade lösningar till, men inte testade innan. Det visade sig såklart att mina lösningar inte fungerade så jag tvingades sitta uppe en hel natt och ändra filer så att jag kunde använda dem. Nog om den nu. Jag ville i alla fall inte göra samma misstag som då så innan jag började ordentligt med filmen så kollade jag upp om jag kunde använda datorprogramen som Forrestfire använde. Det visade sig att den enkla lösningen inte fungerade, men det gjorde inget, eftersom jag fick reda på det i god tid. Jag fick använda mig av timern och andra stativ istället. Jag glömde testa en sak dock, fast det handlar inte om kameran, så det berättar jag om senare. Jag letade upp stadigare och större stativ, samt grävde fram min lilla hopvikbara fotostudio med ljus och allt. Den hade jag fått som present för något år sen. Det slutade med att jag inte använde den som en studio, utan mer som en dimmer till lamporna. Den hade också ett stativ som följde med. Mer om den sen. Jag gjorde även några tester för att se om det fanns några inställningar jag behövde ändra på. Blixten behövdes stänga av, zoomen behövde bli rätt och framförallt så behövdes skärpan fixas så att man såg någonting på nära håll. När jag fick allting mer eller mindre rätt så började jag fotografera. Jag han inte så långt innan skärpan blev fel och jag hade inget annat val än att hitta en lösning för det. Jag är faktiskt äldre och mer tekniskt kapabel än jag var förut, så någonting måste väl finnas på en sådan fin kamera som denna? Det fanns det. Det fanns en manuell fokus. Helt underbart! Jag kunde äntligen använda kameran bättre och få den i snyggare vinklar. Det visade sig också att ha manuell fokus på en kamera är ett måste för snygg stopmotion, fast det fick jag reda på efter att jag hade upptäckt den funktionen.

Nu glider vi in lite på hur det gick under fotograferingen, fastän det här bara skulle vara om kameran.  Jag har också lyckats skriva väldigt mycket för ett enda blogginlägg, så jag tar och avslutar det här och pratar mer om själva fotograferandet och skapandet av filmen  i nästa inlägg.