Svenska. Epok bokläsning. Spågumma.

Hej där. Vi har nyligen fått i uppgift att läsa en bok från en epok som inte är våran och sedan skriva om den. Däremot hittade jag inte någon bok i biblioteket som intresserade mig, så efter att jag fick ett okej ifrån bibliotekarien att det nog gick bra att ta en bok hemifrån, så gjorde jag det istället. Jag valde att ta en Jules Verne bok, eftersom jag har läst en annan av hans böcker förut och så har jag hört mycket gott om den jag valde.

Boken heter "Jorden runt på 80 dagar" vilket är en ganska beskrivande titel, inte bara ett namn på en karaktär, utan en liten beskrivning på vad som kommer att hända i boken. Precis som en annan av hans böcker, "En världsomsegling under havet" så ger titeln ett slags svar på vad boken kommer att handla om, men den väcker också samtidigt frågan, hur? Hur ska de kunna göra det som står i titeln?

Författaren är Jules Verne, vars böcker är riktiga klassiker som skrevs medan han levde, under artonhundratalet. En ganska intressant detalj om Jules Verne är att han ibland "hittade på" saker som inte alls var möjliga på hans tid, men som blev verklighet senare. Det jag tänker på är just hans bok "En världsomsegling under havet" där de åker runt i en ubåt. Ubåtar fanns då inte under artonhundratalet, men han hittade på en på ett mycket realistiskt vis. I boken så styrs många av ubåtens funktioner av elektricitet på faktiskt ganska trovärdiga sett och inte ren fantasi. Det var helt enkelt före sin tid.

Läser man baksidan av boken får man reda på att huvudkaraktären Fileas Fogg satsar hela sin förmögenhet på ett vad, ett vad om att han ska ta sig runt jorden på 80 dagar. Han får inte ens komma en sekund försent, annars förlorar han alla sina pengar. Självklart så blir det inte en lugn liten tripp runt jordklotet, nej, massor med galna saker händer, såsom tyfoner, tågöverfall, folkupplopp och en utmaning på en duell. Det hela ger en små funderingar och visioner på vad som kommer att hända, men ännu en gång dyker samma fråga upp. Hur?!

Den första meningen i boken lyder följande: "År 1872 hade Fileas Fogg sin bostad i huset nummer 7 vid Savile Row". Den här meningen ger mig intrycket av en beskrivande början, både av själva huvudkaraktären och en del om hans miljö.

Handlingen börjar med att huvudkaraktärerna introduceras och man får veta lite om hur de beter sig och så vidare, men plötsligt, när väl vad som är normalt för karaktärerna har definierats, så hamnar Fileas Fogg i vadslagningen och så bär det av på äventyr.

Svenska. Kostym. Frågor och svar.

Här är några svar på frågor vi fått om en liten novell vid namn Kostym. 

1.
Novellen handlar om en person, som berättar historien från sitt perspektiv, alltså i jag-form. Man får inte veta vad personen har för kön, vilket också är själva grejen med den här novellen. Man får inte veta om huvudpersonen ifråga är man eller kvinna. Det börjar med att karaktären just landat i en flygplats och sätter sig ner vid ankomsthallen. Därifrån observerar personen en vad som ser ut att vara en affärsman som håller på att hyra en bil i "rent-a-car" affären mittemot. Huvudkaraktären går fram till honom när han kommit ut och frågar om denna kan få sin cigarett tänd. Det går för sig och lyckligtvis så erbjuder mannen skjuts. Huvudkaraktären och mannen åker då till destinationen huvudkaraktären skulle till, men kommer sedan på lite andra planer. De är senare tillsammans i hans hotellrum och efter att huvudkaraktären duschat så älskar de. Dagen efter så drar mannen ut på en joggingtur, vilket ger huvudkaraktären ett tillfälle att sätta på sig hans fina kläder. Huvudpersonen plockar på sig kontanter och flygbiljetter. Vilket var just vad huvudkaraktären hade i början av novellen. Sen slutar den.

Min sammanfattning är faktiskt väldigt nära själva original texten. Som ibland hoppade direkt till nästa ställe med bara ett ord: vad det var för plats. Sen fortsatte händelserna efter det. Meningarna var ofta ganska "styva" och rakt på sak. Inga långa, beskrivande meningar. Bara meningar som sa något. Sedan en punkt. Därefter kom nästa mening. Efter den kom det en till punkt. De riktigt långa meningarna i texten var oftast för långa och kändes som att de fattade ett komma, eller, en punkt. Detta kunde skapa en del förvirring, men framförallt så stoppade det flödet i texten, för att genast hoppa till nästa del av den.

Karaktärerna i novellen var det inte många av. De egentliga karaktärerna var huvudpersonen och affärsmannen. Annars var det inte direkt någon annan. En karaktär vid namn Jimmy, som aldrig får en chans att dyka upp, nämns då och då. Det enda man faktiskt får reda på om honom är att han är pensionerad. Man får verkligen inte veta mycket som man kan identifiera huvudkaraktären med. Det enda som är något identifierande är att huvudkaraktären säger att den är skandinavisk. Affärsmannen hör man inte heller så mycket om, förutom att han är amerikan och så får man en beskrivning av hans utseende och hur han agerar i vissa några situationer. En kort novell med "korta" karaktärer.


2.
Vad kan man då tolka från en sådan här kort text? Det beror på vem det är som läser. Olika läsare har olika erfarenheter som de tänker på och kopplar texten till, de uppfattar den olika. Kanske inte mycket olika, men olika. Det är just detta texten fokuserar på, med sitt sätt att undvika identifierbar information om huvudkaraktären. De enda fysiska detaljer som ges om huvudkaraktären leveras oftast i ett ganska obestämt sätt. Till exempel: Vid en bit av novellen så jämför huvudkaraktären hur stora dess höfter är med någon annans, för att sedan säga någonting i stil med, eller hur små dem är. Så vad fick man reda på av det? Att höfterna var stora eller små? Ingendera. Det enda man fick reda på var att huvudkaraktären samt den andra karaktären hade liknande höftstorlek. Men eftersom man inte fick veta hur stora höfter den andra karaktären har så vet man ändå inte. Vilket gör så att man  tvingas visualisera någonting själv. Vilket är precis vad novellen vill att man ska göra.

Men varför gör novellen på det här sättet? Vad är meningen med det? Vad är budskapet? Det vet jag inte heller, jag har bara mina egna gissningar på vad novellen menar. Ännu en gång så har andra personer kanske andra gissningar och vi är tillbaks till det där obestämda igen. Hursomhelst så är min gissning till budskap är att det inte spelar någon roll vilket kön karaktärer har i noveller nuförtiden, de fungerar ändå. Novellen kan faktiskt innehålla fler budskap, beroende på vilket kön huvudkaraktären har. Vilket ännu en gång verkar vara hela poängen med novellen, att få huvudkaraktären att agera på sätt som ses som manligt och på sätt som ses som kvinnligt, tillsammans med att man inte får reda på vad huvudkaraktären är så blir huvudkaraktären nästan till det man vill att den ska vara. Man får hitta på själv.


3.
Så om man skulle koppla den här till samhället, hur skulle man göra då? Skulle man säga att den är samhällskritisk? Skulle man säga att den är ett viktigt stöd för dem som känner att de inte hör till något kön? Om vi börjar med att titta tillbaks i tiden, för cirka femtio år sedan, skulle det gå att skriva denna novell då? Ur en rent skrift perspektiv sätt så skulle det vara fullt möjligt, eftersom skrift redan upptäcks för många år sedan, långt före femtio år tillbaks. Men hur skulle denna skrift tagits emot? Troligtvis som en väldigt konstig och ganska kontroversiell text. Den skulle nog mer ses som en protest, som en kritik mot samhället och så vidare. Det är däremot bara en gissning, eftersom jag inte levde under den tiden så kan jag inte veta helt säkert, knappast ens om jag skulle levt då. Hursomhelst så skulle den nog inte vara så accepterad som den kanske är idag. Det är kanske det novellen är, ett bevis för att det här går att skriva i dagens samhälle. Som en slags milstolpe för hur majoriteten ser på saker nuförtiden. Ännu en gång så följer detta novellens exempel, man vet inte riktigt, man kan bara gissa. Visst så kanske det går att lista ut vad som är troligast via statistik på homosexualitet för amerikanska män, men det finns fortfarande en möjlighet att det är det mindre troliga.

Musikvideo. Medieproduktion. Redigerings frågor.

I det här blogginlägget ska jag besvara redovisningsfrågorna till musikvideon. Låt oss börja.

Hur tänkte vi med vår musikvideo egentligen? Som jag tog upp i ett tidigare blogginlägg så valde vi låt eftersom vi alla kom på någonting roligt vi skulle kunna göra med den. Det var också en ganska bra låt som de flesta tycker om. Låten jag talar om är självklart "Eye of the tiger", en ganska välkänd låt.

När vi sedan höll på att planera så kom vi på några platser som vi skulle spela in på, men de flesta av dem behövde inte vara på något specifikt ställe. Det var bara några få inomhusscener och sedan ganska många utomhus. I stadsmiljö, för att vara mer specifik. Vissa scener behövde en trappa i sig medan andra bara behövde vara en väg någonstans. Det var väldigt fritt och flexibelt, kort sagt. Hursomhelst så slutade det med att en stor del av videon var filmad vid Sergelstorg. Varför vet jag inte, eftersom jag var sjuk medan min grupp höll på med att spela in filmen. Det fanns flera scener som de filmade där de bara höll kameran stilla. Dessa scener skulle eventuellt bli specialeffektsscener, men eftersom de inte visste exakt vilka så tog de några vid olika ställen. Lyckligtvis så kunde vårt bildmanus guida dem igenom ungefär vad för slags scener de behövde.

Sättet vi klippte själva filmen på gjorde vi dels för att få till snygga byten till snygga vinklar och sådant som passade låten, dels för att få in specialeffekter så att de passade in. Jag kan inte säga så mycket om klippningen i videon, eftersom mitt jobb var specialeffekterna, inte klippandet. Men då och då så hjälpte man till med beslut om hur det skulle vara och det hela blev väldigt bra. Några av scenerna blev speciellt bra, en av dem är när kameran rör sig i en slags båge runt Nellie där själva klippandet gav det hela något extra. Bildmanuset hjälpte till med att få ett ungefärligt förstående för hur filmen skulle se ut, men eftersom det inte var många scener där vi specificerade exakt vad som skulle ske som blev klippningen lite smått spontan.

På tal om bildmanuset, som jag nu nämnt några gånger, så var det som sagt ganska flexibelt. Det var inte exakt hur man skulle klippa eller exakt vilken vinkel det skulle vara. Den var mer som ett slags sätt för oss att se till att allt hamnade i ordning så att inte scenerna hamnade huller och buller. Bildmanuset fungerade självklart också som ett bildmanus, bara ett ganska fritt sådant. Vilket gjorde så att det skulle vara svårt för oss att få någonting exakt som i bildmanuset, om vi inte ville göra en väldigt ospecifik scen förstås. Men i det stora hela så följer filmen vi gjorde bildmanuset ganska bra, med bara mindre saker som skiljer.

Vad för slags berättargrepp har vi använt oss av i filmen? Jo, i nästan hela filmen så har Nellie häftiga och spännande kläder och beter sig vilt och galet, hon sjunger och dansar och är allmänt igång. Men vid slutet, när Nellie väl vaknat upp ur sin dröm så ser hon helt normal, tråkig och trött ut och har inte alls samma håll igång som tidigare. Det visar ganska mycket hur spännande drömmar kan vara jämfört med verkligheten. Fast å andra sidan, drömmar kan vara mycket läskigare, med tigrar som finns bland gatorna. Jämfört med den lugna och säkra verkligheten så blir det inte alls lika lockande längre. En annan grej vi gjorde var att göra hennes frukta för att stå ut och leva vilt ta en slags form, en form av en tiger. Själv vågar hon inte besegra den, men tillsammans med hjälp så lyckas hon överkomma sina rädslor, alltså tigern, vilken hon sedan absorberar för att bli starkare, bättre eller kanske modigare, beroende på vad tigern var för henne.

Blev nu filmen som vi tänkt oss? Jag skulle nog säga att den blev det, kanske lite bättre till och med. Vi ville ha en rolig och igång musikvideo och det var just vad vi lyckades åstadkomma. Jag är väldigt nöjd med specialeffekterna i filmen, eftersom dem fick folk att skratta vilket var just det jag ville att folk skulle göra när de såg dem. Men allt var inte frid och fröjd med filmen. Det fanns en del saker vi kunde gjort bättre, speciellt tidsplaneringen. Nu råkade många av oss vara sjuka vid flera tillfällen under filmens skapelseprocess, vilket är väldigt svårt att planera in, men om vi skulle varit bättre på det så skulle filmen inte behövt bli så oslipad som den blev på sina ställen. Att bara allmänt haft mer kontroll och kanske en smula kommunikation till skulle nog också hjälpt, eftersom bildmanuset råkade försvinna ett tag eller fanns inte tillgängligt när det behövdes. Självklart skulle hela filmen kunna vara bättre, det finns alltid plats för förbättringar, men sådant tar tid och som vi kände av under processens gång så har vi inte hur lång tid på oss som helst. Det är alltid en slags kamp mellan kvalitet och kvantitet i projekt som de här. Visst skulle jag till exempel, kunnat finslipa en effekt så att det faktiskt blev riktigt bra, men då skulle jag nog inte lyckats göra lika många, för tiden skulle ta slut. Det är en svår balans att uppnå, men vi lyckades tillslut. Andra saker vi kanske skulle kunna förbättrat är själva planeringen, att faktiskt försöka att göra ett precist bildmanus så att vi alltid visste exakt vad vi behövde göra och när det behövdes. Det man däremot förlorar med ett sådant slags "schema" eller bildmanus är improvisation, vilket kan göra vissa saker helt underbara eller katastrofala. Det finns många komiker till exempel, som bara hittar på skämt allt eftersom, medan det finns andra som arbetar bäst med skämt de "putsat" på ett tag. Men eftersom vår grupp hela tiden kom på nya idéer om hur vi skulle göra saker så är jag ganska säker på att ett sådant schema och bildmanus bara skulle krångla till processen för oss. Om det stämmer eller inte kan vara svårt att veta, men jag tycker ändå att det kändes som att vi gjorde rätt i att ha ett sådant luftigt bildmanus och synopsis så att vi hade utrymme för lite galna improvisationer där de passade in.

Jag är i alla fall väldigt nöjd med filmen och det håller min grupp säkert med mig om. Visst den kunde varit bättre och visst vi gjorde misstag, men den blev fortfarande bra och vi gillar den, vilket är det som räknas.

Musikvideo. Medieproduktion. Processen.

Vi har fått i uppgift att göra en musikvideo av valfri låt, i grupper. Jag ska berätta om processen i några blogginlägg från mitt håll.

Vi började det hela med att sitta och hitta låtar vi skulle kunna göra något med. Det dök upp flera stycken, såsom "bågar utan glas". Men när vi tog upp Eye of the tiger så kom vi genast på en häftig ide om vad vi kan göra med den och vi kom överens om att det var den vi skulle ha. Självklart kom vi fram till det efter att vi funderade på om vi kom på någonting annat till en annan låt, men de idéer vi hade till de andra var inte lika bra som den här, så det blev den.

Efter vi bestämt oss började vi med att skriva synopsis, vi hade redan en ide till början av låten, så vi fick en ganska bra start. Idéen vi hade var att när sångaren i låten sjunger "risin' up" så ska vi ta det smått bokstavligt, så Nellie behövde resa sig ur en säng. Sen, precis efter, när sångaren sjunger "Back on the street" så ska nellie helt plötsligt vara ute på gatan och börja gå och sjunga. Sen var det bara att fortsätta komma på idéer till vad vi skulle ha härnäst. Vissa saker, som scenen jag just beskrev, var mer detaljerade än andra scener vi kom på, men alla scener var fortfarande ganska flexibla. Det blev en ganska duglig synopsis i alla fall, flexibelt men stabilt. Så var också bildmanuset, det bara visade oss på ett ungefär hur scenerna skulle se ut och i vilken ordning de skulle vara i. Ibland stod det, den här scenen ska vara i olika vinklar eller något sådant, vilket gav oss mycket frihet men fortfarande ordning.

Vi kom på fler häftiga idéer till effekter och så listade vi upp platser vi trodde skulle passa att spela in på, vi kom även överens om att vi skulle ha en special effekts tiger med i några scener. Först funderade vi på om vi skulle ha några ritade tigrar, men vi bestämde oss för att använda green screen animerade sådana.

Efter en hel del planering var det tillslut dags för inspelningen.

Då blev jag sjuk.

Jag missade hela inspelningsdelen och tyvärr så fanns det inte så mycket jag kunde hjälpa till med på filmningen från avstånd, så det blev inte så mycket jobb från min sida under den delen. Men när jag väl kom tillbaks så hade min grupp filmat klart och det var bara redigeringen kvar, vilket passade väldigt bra för mig, för när vi delade upp arbetet i planeringsstadiet så var jag en av dem som skulle redigera, möjligtvis göra lite kameraarbete, men det blev inte av eftersom jag var sjuk.

Det var jag och Måns som skulle redigera, så vi bestämde oss för att dela upp vårt arbete mellan special effekter och redigering av videon. Eftersom jag hade After Effects redan installerat på min Mac och han inte hade det så blev det jag som fick göra special effekterna. Så jag satte genast igång. Processen av specialeffektsredigeringen var lärorik och full av misstag, men jag lyckades få till resultat som resten av gruppen också var nöjda med. Då och då var Måns med på ett hörn och hjälpte till med någon special effekt, vilket var uppskattat, eftersom jag, som sagt, var annars den enda som gjorde effekterna. Ibland blev det lite smått knasigt när jag försökte hitta klipp att redigera, eftersom det kunde bli svårt att försöka förstå hur mina gruppmedlemmar föreställde sig specialeffekterna när de filmade vissa scener, vilket gjorde så att jag behövde försöka hitta vilka klipp som passade bildmanuset bäst och sedan redigera dem. Det gick ganska bra och jag lyckades redigera till nästan alla klipp som behövdes, men råkade missa några. Eftersom vi hade så fria händer utifrån bildmanuset med att redigera filmen så uppstod det scener som inte var specificerade i bildmanuset. De fanns helt enkelt inte där. Vilket gjorde så att Måns, när nästan hela filmen var klar redigerad och det fattades några få specialeffekter, tvingades göra egna. Han hade fortfarande inte After Effects vilket gjorde så att effekterna inte alls blev så som vi tänkte oss, men det blev några i alla fall. Några som fungerade och som fick duga. Vi hade nämligen en del tidspress på oss, såg inte ut som att vi skulle hinna klart vid några tillfällen, så Måns fick spendera en sen kväll med att redigera klart filmen. Vilket ändå gick väldigt bra, även om musiken blev lite ur synk med videon i processen.

Hursomhelst så blev filmen gjord, jag lärde mig mycket om specialeffekter och lyckades åstadkomma specialeffekter som var i gruppens tycke. Vid flera tillfällen så diskuterade vi hur några av dem skulle se ut eller vad som skulle hända i dem, vilket fungerade väldigt bra och resulterade i en video med specialeffekter i fleras smak. Ett exempel var på om vi skulle ha en rörlig tiger som gick runt, eller en stillasittande. Den rörlig skulle säkert ha varit cool att göra, men det fanns inte så mycket utrymme för den att röra sig på. Dessutom så var det lättare med att få en stillasittande tiger att vara i videoklippen utan att flyta runt så mycket.

Det där var processen från min sida i detta projekt, jag kommer att skriva mer inlägg där jag svarar på redovisningsfrågorna. Tills dess.

Estetisk kommunikation. Konstfilm. Blogginlägg.

Våran klass har just gjort ett arbete där vi ska göra en konstfilm var i grupper. Jag var nöjd med min grupp när vi blev indelade och jag hoppades på att vi skulle lyckas åstadkomma någonting bra. Jag hoppades rätt.

Vi började med att försöka bolla runt på idéer. Ett av kraven på konstfilmen var att den skulle ha någonting med målning att göra och så skulle den vara gränsöverskridande. Kanske inte låter så komplicerat att komma på någon idé för en film med bara dessa krav, men vi behövde faktiskt fundera ett tag. Vi funderade på om vi skulle göra någonting med stop-motion, involverande post-it lappar som vi skulle sätta upp, men att få tag i tillräckligt mycket post-it lappar för att göra någonting riktigt häftigt skulle vara ganska svårt. Dessutom visste vi inte vad vi exakt ville göra med dem. Sedan funderade vi på om vi skulle göra någonting i Monthy Pythons animations stil, men vi visste inte riktigt vad vi ville göra med det heller, så det blev lite svårt.

Till sist kom jag, med inspiration från ett spel med liknande tema, med idén att vi skulle ha en person med kraften att uppfylla folks önskningar. Den verkade fungera för de flesta, om inte alla i gruppen, så vi satte igång med att fokusera mer på den idén. Vi var fortfarande inne på post-it lappar, så vi funderade på om vi kunde använda dem på något sätt i det hela. Kanske kunde den lilla pojken, som vi kallade personen med kraften, rita folks önskningar på dem och sedan fästa lapparna på dem. Vi kom ganska snabbt överens om att det inte skulle fungera ifall vi skulle visa önskningar på personer vi inte känner. Vi kom på att vi skulle ha tankebubblor flytandes över deras huvuden som bara pojken skulle se och då kunna uppfylla. Till sist övergav vi idén med post-it lapparna och stop-motionen och fortsatte istället med att karaktären skulle rita eller måla, som vi sedan ändrade det till, i ett häfte eller någonting med papper. Anledningen till varför vi ändrade det till målning var för att det var tydligare och det skulle vara närmre målet att ha någonting med målning att göra. Det gränsöverskridande hade vi redan listat ut, pojken skulle liksom sudda ut gränsen mellan drömmar och verklighet genom att uppfylla folks önskningar. Budskapet var också något jag kom med, det var att "alla drömmar bör inte uppfyllas". Folk kan drömma om en massa olika saker, saker som det till exempel är bäst att de stannar i drömmarnas land och inte blir verklighet. Det var mest jag och två av mina vänner som jag vanligtvis hänger med som pratade mest, men då och då fick vi med de två andra i gruppen med på diskussionen, vilket kändes bra, så att vi inte gjorde en film separat i vår grupp.

Till sist kom vi överens om att vi skulle ha en pojke, som skulle få tag i en magisk pensel som gör så att han kan se och uppfylla folks drömmar. Drömmarna skulle sväva över folks huvuden i tankebubblor som vi skulle redigera in och vi skulle också redigera in effekterna av att uppfylla drömmarna. Man kan höra att idén kom från mig, eftersom jag hela tiden vill ha specialeffekter i filmer jag är med och gör.

Då var det bara dags att skriva ner allt det där, ge det till läraren, få ett "okej, kör igång" från henne och sedan börja filma. Elin undrade om någon av oss hade en egen kamera som vi skulle använda, eller om vi skulle använda en av skolans. Jag har en, men vid det tillfället var den inte ens laddad och dess minneskort behövde tömmas och så vidare. Med andra ord, jag var säker att det skulle ta en stund att få den klar för att användas. Elin sa då att hon skulle "boka" en kamera. Hon glömde bort det. Så efter att jag blivit meddelad om detta så satte jag igång med att göra min kamera redo, vilket, till min förvåning, inte alls var lika krångligt som jag trodde att det skulle vara. Det visade sig att minneskorten var i princip tomt och laddningen skulle jag lugnt hinna med före det var dags för inspelning, så det blev min kamera vid använde. Kom ihåg detta, det blir viktigt senare.

Då var det dags för själva filmningen, vi hade kommit överens om att vi skulle vara vid Sergelstorg, så vi alla tog oss dit och började filma. Elin fick spela den lilla pojken, vilket låter konstigt, men ingen av oss ville spela den manliga huvudrollen i filmen så det fick bli henne istället. Vi andra var statister när det behövdes istället. Med vårt bildmanus i hand satte vi igång och betade av scenerna som behövdes. Vi var inte lika organiserade som det låter, de flesta scenernas utseende gjorde vi på plats, men vi fick i alla fall en hel del inspelat. Vi hade egentligen siktat på att spela in allt på en dag, men det var så kallt så vi orkade till sist inte mer, så vi åkte tillbaks till skolan för att fortsätta filma en annan dag. Jag vill påpeka att jag inte flyttade över videofilerna från kameran till min dator.Vid en annan dag så filmade vi igen och lyckades få allt material vi behövde. Det var fortfarande kallt och en smula blåsigt, men vi lyckades ganska bra ändå. Vid en punkt var det min tur att vara statist och eftersom jag hade varit kameraman hela tiden fram tills dess så fick någon annan ta kameran istället. Vilket gick, ganska bra i alla fall. Jag märkte att jag agerade en hel del som regissör under själva inspelningen, vilket blev lite krångligt att göra medan jag blev filmad, men det gick ändå ganska bra. Med inspelningen avslutat på bara två dagar så låg vi ganska bra till tidsmässigt sätt, vilket skulle bli en skön omväxling mot förra filmprojektet jag var med i, där det blev ganska stressigt.

Hursomhelst så var det, några dagar senare, dags för redigeringen att börja. Den här filmen skulle också vara ganska tung på specialeffekter, vilket brukar ta en ganska lång stund att göra men eftersom vi låg ganska bra i tid så skulle det säkert gå bra. Vi behövde bara ladda över filerna från kameran till våra datorer, sen var det bara att sätta igång. Allt som behövdes var att jag tog med mig kameran. Jag glömde bort det. Det var nog inte så mycket glömma bort som det var att jag trodde att det nationella provet som skulle vara den dagen skulle äta upp våran estetiska kommunikations lektion. Jag hade visst fel, så vi fick spendera lektionen på att arbeta med andra projekt.

Nästa lektion så hade jag i alla fall lyckats komma ihåg filerna. Jag hade laddat över dem till min dator så det enda som behövde göras var att dela ut dem till de andra i gruppen. Då krånglade uppkopplingen i den salen. Airdrop fungerade inte överhuvudtaget och vi hade inget USB minne med oss. Jag kommer inte ihåg varför vi inte frågade om att få låna ett, men det fanns säkert en orsak till det. Hoppas jag. Hursomhelst så blev det jag som fick sitta och redigera både filmen och specialeffekterna samtidigt, med mina gruppmedlemmar bredvid mig som hjälpte till.

Vid ytterligare nästa lektion så hade Elin tagit med sig ett USB minne som vi kunde använda, så jag la över videoklippen och själva filen där vi redigerade filmen. Specialeffekterna fick jag sköta. Så med hjälp av Måns som fixade saker jag behövde för effekterna så satte jag igång och lade in tankebubblor över folks huvuden, ost som regnar från skyn, kungakronor över folks huvuden och andra slags galenskaper. Lektioner senare började vi till sist bli klara med både specialeffekter såsom själva klippningen, nu var det bara dags att lägga ihop bägge. Tyvärr var jag inte riktigt klar en, eftersom det var många specialeffekter som behövde göras, så jag satt hemma, dagen innan det var dags att redovisa och skapade de sista specialeffekterna innan jag lade in dem i videon. Hela grejen med dessa specialeffekter var att de skulle bli galnare och galnare tills det blev totalt kaos, vilket jag då skulle visa på något sätt. Måns hade fixat en mapp fylld med bilder han letade upp lite slumpmässigt för mig att använda till en ordentlig kaos scen. Det blev helikoptrar som flög baklänges, apor som hängde mellan hus med studsbollar under dem, lava floder, en tiger, en måne med ett ansikte, en regnbåge, en laptop och till sist byggare Bob med häftiga solglasögon som dök upp i en explosion. Det var som något ur ett surrealistiskt verk, sådana som konstnären Dali gjorde. Mina specialeffekter var inga konstverk, men de var nog något surrealistiska i alla fall.

Dagen därefter visade jag upp resultatet för mina gruppmedlemmar som var ganska nöjda med resultatet. Det de inte var nöjda med och som jag också inte var nöjd med, var att det var vissa scener jag inte hunnit ge specialeffekter till än, vilket gjorde så att hela filmen blev nästan obegriplig. Lyckligtvis så fick vi vänta med våran redovisning till nästa onsdag, vilket gav oss tid nog för att dels fixa det vi tyckte behövde, men också hinna lägga till ljud och ännu mer specialeffekter, för att förtydliga hela videon.

Så bar det av igen, med fler specialeffekter från min sida och, lite arbete från mina gruppmedlemmar på själva redovisningen. Vid den här tidpunkten var det bara jag som höll på med själva redigeringen av själva filmen och specialeffekterna, vilket också är anledningen till varför jag skriver detta blogginlägg just nu, mitt i natten, samma onsdag som det är deadline. Hej.

Jag var inte övergiven eller något sådant från mina gruppmedlemmar, men det fanns bara inget sätt att få dem att kunna göra olika delar av redigeringen effektivt, det blev lättare om bara en hade kontroll. Så det blev jag. Måns och jag hade fixat musik till mig, så att jag skulle kunna lägga in det i filmen. Tyvärr så hade vi inte tänkt på att ha med ljud i början av den, så det blev lite konstigt här och där i filmen eftersom vi inte hade anpassat den för något ljud. Men det gick i alla fall på något sätt och vips dagen efter jag satt och redigera det sista var det redovisning igen, fast den här gången för oss också. Min grupp hade fortfarande inte sätt hela filmen än, med ljud och andra modifikationer, men skrattade högt när den väl spelades upp. Just som jag hade hoppats på, specialeffekterna kombinerat med skådespeleriet från oss gjorde filmen till en ganska rolig film ändå och vi blev väldigt nöjda med den.

PS. Jag blev klar med detta inlägg 23:59

Svenska. Bokläsning. Recension.

Boken jag ska skriva en recension om heter Persepolis och den handlar om en ung iransk kvinnas uppväxt i ett oroligt land runt 80 talet. Den är skriven av Marjane Satrapi, vars uppväxt man får läsa om, eller snarare se och läsa. Boken är nämligen en så kallad "serieroman", som är precis som en serie, fast med fler sidor. Författarinnan är den första som någonsin gjort en iransk serie och har belönats flera priser för den, inkluderande Peter Pan-priset, för bästa utländska bok, år 2005. Vilket faktiskt är en fem år efter den släptes för första gången, år 2000. Den släpptes först i sina olika delar separat, mellan åren 2000 och 2003, men har senare översatts till andra språk än franska, som det först gavs ut i och skrevs i, och satts ihop på olika sätt. Förlaget som ger ut det i Sverige heter Galago, men förlaget som gav ut det i Frankrike heter L'Association, de som alltså var först med att ge ut boken. Förutom franska och persiska så kan författarinnan tala engelska, svenska, italienska och tyska. Frågan är nu, vad är det för slags roman hon har skrivit egentligen? Är det en bok, eller en serie?

Boken börjar med att den iranska revolution närmar sig sitt slut och shanen måste avgå, folket jublar av lycka men saker blir inte som de tänkt sig, när en islamisk regim tar över makten och börjar krångla. Man följer dåvarande tioåriga Marjanes perspektiv genom första biten av boken, för att sedan gå igenom olika etapper av hennes liv. Dessa etapper är uppdelade i delar från del 1, till del 4, med del ett som är då shanen just behövde avgå. I del två får se hennes rebelliska tonårsdagar och i del 3 får man se hennes liv som ung vuxen utomlands, efter att hon behövt fly från landets oroligheter. I den sista delen återvänder hon hem och försöker få ordning på sitt liv och försöker hitta sig själv, vem hon egentligen är och var hon hör hemma. Huvudpersonen är självklart Marjane själv, från när hon var ett barn till hon varit vuxen i några få år. Med henne har hon sina föräldrar som gör det som föräldrar gör, uppfostrar, uppmuntrar, stöder och så vidare. De är ett viktigt stöd för huvudkaraktären genom hela boken. Hennes mormor dyker också upp då och då, nästan som en slags guide med kloka råd och hjälper henne. Då och då dyker det upp släktingar som spelar olika stora roller i boken. Annars så finns det några vänner som dyker upp ibland, men de fokuseras inte så mycket på. De enda karaktärerna man får höra mest om är egentligen hennes familj, nära släkt och hon själv så klart. Man får då se dessa karaktärer hålla på att interagera med varandra dels i Iran och dels i Österrike, där huvudkaraktären spenderade sina första vuxna år i.

Eftersom boken är en slags blandning mellan serie och bok så blir dess sätt att berätta historien väldigt intressant. Till skillnad från en vanlig bok som behöver beskriva vad som händer så behöver den här boken bara visa det och kan istället fokusera mer på handlingen. Men till skillnad från en serie kan den enkelt gå in i djup med massor av text utan att det blir så mycket störningar i själva flödet av historien och bilderna därtill. Själva historien, handlingen, i boken är kanske vad man förväntar sig ifrån en uppväxtroman, någons uppväxt. Däremot så utspelar sig handlingen mest i ett oroligt Iran vilket gör så att historien får en spänning till sig. Det faktum att det hela är baserat på hennes uppväxt gör så att det blir svårt att förvänta sig vad som ska hända härnäst, till skillnad ifrån många påhittade historia. Detta är även något som gör alla karaktärer i boken väldigt mänskliga och realistiska, eftersom de är baserade på riktiga personer som gjorde riktiga saker. Det dyker inte upp några klichéer och stereotyper på ett sådant sätt som i många påhittade historier. Men vad är det boken försöker säga med sin historia? Vad är meningen med den? Boken försöker inte säga något speciellt meddelande, ifall det var det någon trodde. Boken är här för att berätta om en persons uppväxt och ge lite insikt i andra delar av världen än den man möjligtvis befinner sig i.

Hursomhelst så tycker jag väldigt mycket om den här boken, den är rolig, men också väldigt intressant och djup på sina ställen. Författarinnans sätt att berätta tillsammans med alla bilder gör så att boken blir en underbar blandning med både något att tänka- och titta på och jag skulle starkt rekommendera den för andra att läsa och uppleva. Men frågan återstår fortfarande, är det en bok eller en serie? Visst ser den ut som en serie, en stor sådan med teckningar precis som en vanlig serie. Däremot så känns den inte riktigt som en serie, utan snarare en bok. Kanske är det dess handling, som inte är så vanlig i serier men vanligare i böcker som ger den känslan. Kanske är det något annat. Men vem bryr sig om vad boken är för något? Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga med boken är vad den försöker berätta, vad det är den har i sig.

Svenska. Bokläsning. Innan.

Jag har valt att läsa boken Persepolis dels för att det är en ganska annorlunda bok, med sitt sätt att förmedla sin berättelse av serier och dels för att den verkar ganska intressant. Jag har nämligen redan läst en bok som utspelar sig i ett land med en del oroligheter och den var riktigt bra och eftersom den här verkar vara i liknande stil så tar jag gärna en närmare titt på den.

Vanligtvis är jag inte så intresserad av böcker som handlar om folks uppväxt om det inte är något speciellt med den. Vem vill läsa om någons barndom? Jag har en egen barndom och det räcker fint för mig. Men om det är en typ av bok som Hundraåringen som klev ut genom fönstret, vilket är en av mina favoritböcker, så blir det genast mycket mer intressant. Eftersom den här karaktären är mycket mer fiktionell så kan mer saker hända honom, mycket mer spännande samt roliga saker. Böcker med humor gillar jag. Andra typer av böcker jag gillar är sådana som Liftarens guide till galaxen, med mycket humor och mycket fantasi. Böcker med mycket fantasi gillar jag också, eftersom jag själv har bra fantasi. Mysterieböcker är något jag också gillar. Att sitta och lista ut vem det som har gjort det är jättekul.

Jag kommer att skriva mer blogginlägg om boken senare, när jag har hunnit läsa. Tills dess

Liljevalchs Vårsalong.

Jag har valt att skriva mina tankar kring verket "Vår tids Babels torn eller De som tror på tillväxt". För det första så är det ett väldigt jobbigt namn, för det andra så gillar jag verket väldigt mycket. Det ser ut som ett jätte högt torn uppbyggd av lådor med små gubbar på, som såg ut att bygga det hela. Jag blev helt förtjust i den, det var som mucklorna i Pettson och Findus böckerna man läste när man var liten. De där små figurerna som alltid höll på med något i bakgrunden, jätte kul.

Mitt första intryck av den blev till eftersom jag lade märke till figuren på toppen av tornet och tänkte genast: Det är ensamt på toppen. Men om man tittade på själva tornet figuren står på så ser man hur mycket arbete det tar och hur många personer han behöver hjälp av för att faktiskt stå där han står. Det stämmer faktiskt ganska bra in på kända personer från företag och sådant. Steve jobs till exempel, han fick massa berömmelse för apple produkter och så vidare, men inte var han ensam i skapandet av dem. Nej, han hade massa folk under honom som byggde upp det han kunde stå på. Alla ska dra sitt strå till stacken, men bara vissa får beröm för det. Det var inte bara ett snyggt verk, det var också väldigt imponerande. Visst fanns det andra imponerande verk där också, såsom den jättelika trä spindeln som var också ganska läskig.

Där hängde den, från taket och gjorde inget med en. Men fortfarande blir man rädd. Det verket tycker jag visar ganska bra hur människan förstorar upp sina rädslor och problem till ofattbar storlek. Ett annat imponerande verk i utställningen var Solstickan bilden, gjord av tändstickor.

Den var riktigt häftig, men inte särskilt fin. Den är bara massa målade tändstickor, fastsätta för att göra en bild. Bara vanliga små tändstickor, som tillsammans blir något mycket större än sig själva. Då kommer vi också tillbaks till det där med att alla måste dra sitt strå till stacken, för om de inte skulle göra det och några tändstickor skulle fattas skulle bilden inte synas. Alla är viktiga, men som i det första verket jag beskrev, så är det bara vissa som får beröm för det.

Antireklam. Estetisk Kommunikation. Slutprodukten.

Så, då var vi här till sist, vid slut produkten. Jag kommer att börja med att lägga upp en bild på originalet och sedan på slutprodukten själv, det glada barnet.

Original

Antireklam

Jag kommer däremot inte att prata så mycket om den, eftersom jag redan gjort det i blogginläggen innan. Det jag kommer säga om den är ändringar som jag gjort jämfört med den förra versionen. Jag tog bort Lisebergs namn i deras garanti och stoppade dit Kreta istället, eftersom det passar bättre nu när det är positivt att åka till Kreta. Däremot så lät jag Lisebergs logga vara kvar, så att man inte glömmer bort vad det här är antireklam mot. Sist, men inte minst, så snyggade jag till hans högra sida av ansiktet. Våran höger alltså. Det var svårt att se, eftersom det bara såg konstigt ut där, men det kan ha varit lite glapp mellan den nya halvan och ansiktet, så jag fixade till det så att det hela ser mer naturligt ut. Nu skulle jag inte prata så mycket om bilden. Istället skulle jag att prata om var jag har satt upp den och varför. Vi börjar med bilden. Bilderna här nedanför har jag tagit själv, bara så att du vet.

Och här har vi den! Nu kanske du undrar varför den sitter på en buss och inte t.ex. på en byggnad. Jo, det är för att reklam som denna ska vara på ställen där många går förbi, vilka personer som helst, mest barnföräldrar förstås. Vilken plats passar då bättre än i den kommunala trafiken? Det behöver inte bara vara på en buss, det kan lika gärna vara på ett tåg.

Där inne sitter man sen och kan se reklamen medan man åker, det finns inte så mycket annat att göra och här kommer det garanterat finnas folk någon gång under dagen. Men det är inte bara begränsat till tåg och bussar och rörliga saker, det kan även vara en skylt längs vägen.

Den är inte begränsad till rörliga saker endast, bara den sitter på ett ställe där föräldrar kommer att vara och där den syns av många. Den kan lika gärna vara på en tunnelbana station, eller längs vägen på stan. Så länge den är i närheten av transport, eller på transport.

Mitt val är alltså, för att begränsa själva placeringen av min bild, på eller vid kommunal transport. Såsom bussarna vid brommaplan som jag tar varje morgon och som jag spenderar största restiden till skolan i. Här är en perfekt plats för dem eftersom det alltid finns folk i kommunaltrafiken, även barnföräldrar. Varför den bör vara i närheten av eller där föräldrar kommer att vara är för att reklamen handlar egentligen om barn som är ledsna för att de inte får åka till Liseberg och tvingas åka till Kreta eller vad det nu är för plats de använder i sina varianter av sin reklam. Det passar lika bra att min antireklam skulle sitta på samma ställen som originalet gör, alltså lite överallt bland kommunaltrafiken. Men låt oss säga att jag bara skulle ha endast en plats att sätta min bild på, vilken av dessa bilder jag har tagit skulle den vara? Jag skulle nog ta den röda bussen, för att den har utrymme för reklam i ungefär rätt dimensioner för min reklambild och för att den kommer då att synas i kommunaltrafiken. Både för de som faktiskt åker med bussen och för de som sitter i bilarna runtomkring bussen ute på gatorna. En annan anledning till varför jag väljer en buss är för att bussar kan både vara inne stan och utanför, så att många ser.

Antireklam. Estetisk Kommunikation. Förbättringar.

I förra blogginlägget sa jag att jag skulle bestämma mig för vilken jag ville göra och se om jag kom på en till ide. Det blev lite av bägge. Medan jag satt och skrev det blogginlägget så såg jag på bilden jag la upp där igen. Det var ett tag sedan jag då hade gjort den och jag fick se den från "nya" ögon så att säga.
Då slog det mig. Jag kom på hur jag skulle kunna fixa det största problemet med ansiktet, vinkeln. Den vänstra sidan av barnet, vi åskådares vänstra alltså, passade ihop med det nya ansiktet med sin vinkel, så allt jag behövde göra var att kopiera det och sedan vända på det så att det blir åt motsatt håll. På det sättet kunde jag täcka över andra sidan av honom, vilket inte alls såg så bra ut tillsammans med vinkeln på ansiktet. Jag såg till att utelämna vissa delar av den sidan, så som hår som sticker ut lite, för att göra det hela mer naturligt.  Det behövdes finslipa lite till, men tack vare den speciella ljussättningen så gick det väldigt lätt att fylla i mellan rum och sådant, allt i det området var bara lite hud liknande vit färg. Jag slapp då försöka återskapa hudens textur och få det att smälta ihop fint med örat, vilket inte skulle blivit lätt. Tänka sig, den speciella ljussättningen var inte bara trubbel, den hjälpte också.

Nog med prat nu, här är bilden:

Som ni kan se, en stor förbättring över den förra versionen. Nu hade jag tänkt att inte bygga vidare på dessa "testbilder" förrän jag bestämt mig för vilken av dem jag ville ha. De är faktiskt en slags skiss och man ska inte lägga ner för mycket tid på dem. Men nu när jag höll på att arbeta så har jag tänkt mer och mer på hur den här bilden är en sådan större motsatts med originalet jämfört med min första "testbild". Den första "testbilden" ändrar så att det ser hemskt ut att åka till Liseberg, medan den här ändrar så att det är roligt att åka till Kreta istället. Första "testbilden" ändrar platsen, den här ändrar känslan. På något sätt så känns det som att känslor är större än platser i ett sammanhang som detta, så jag har bestämt mig för att välja den här bilden. Målet var att skapa antireklam och den här är så mycket anti av originalet som det går. Originalet var negativ, den här är positiv. Ena dålig, andra bra. Eftersom alla gillar ett bra slut så får det bli den här. Istället för att "sjunka" till Lisebergs nivå och sprida upprördhet och sorg, fast bara ändra målet för denna sorg, så går den här till nya höjder och riktar glädje och rolighet mot Kreta.

Jag ska se om jag kan fixa till någonting mer med den här och då förbättra den, annars så kommer jag bara att stoppa i den i en av bilderna jag har tagit från vägen jag tar till skolan. Så, för att klargöra, detta är inte slutversionen, för där så kommer jag att prata om varför jag satt den var jag nu har satt den. Jag har också redan pratat om själva bilden här, så det blir nog inte så mycket snack om den där. Tills dess.

Antireklam. Estetisk Kommunikation. Mer versioner.

I förra blogginlägget jag skrev så berättade jag att jag skulle försöka fundera ut fler idéer. Dessvärre så var det ända jag kom på var en annan versionen av det leende barnet, istället för något helt nytt. Jag har funderat på att bara ta bort förklaringen och skriva något helt nytt och stötande om Liseberg. Tyvärr så kommer jag inte på något särskilt bra. Olyckor på nöjesparker skulle kunna ha varit något, om det inte vore så för att Sverige är ett väldigt säkert land, där det inte riktigt går för en nöjespark så stor som Liseberg att komma undan med slarv i säkerhet. Jag skulle också kunna göra något om priset att vara där, men det var redan gjort när reklamen var som aktivast. I alla fall, tillbaks till den nyare versionen av det glada barnet. Den ser ut såhär:

Men vad är det här nu då? Sa inte jag att jag inte skulle byta ut själva ungen, eftersom ljussättningen inte skulle gå att återskapa? Jo det sa jag, men jag kom på ett annat sätt att göra det på. Förut så försökte jag byta ut munnen på barnet, men det såg inte så bra ut, han hade inte ansiktsformen för det. Så för att fixa det bytte jag ut hela ansiktet. Tack vare det slapp jag försöka hålla på att återskapa hela ljussättningen och istället behövda bara återskapa den där det fattades i ansiktet. Det blev ännu en gång förvånansvärt bra, vilket också var anledningen till att jag försökte. Jag har, på senaste tiden, lyckats skapa riktigt fina saker i Photoshop, mycket bättre saker än jag trodde. Så, om det som jag trodde inte skulle gå då gick, så kan väl det här fungera lika bra? Det gjorde det, till största delen. Ansiktet i sig självt är lite i fel vinkel, jag försökte fixa det till en del, men det fick fortfarande lite sådär. Ljust sättningen kan behöva lite finslipning, men annars så lyckades jag återskapa den ganska bra om jag får säga det så själv. Själva ansiktets placering är också lite udda, men bortsätt från det så blev bilden jätte bra. 

Men, nu när jag väl bytt ut det gråtande barnet mot ett glatt så uppstår det lite problem. Bilden förlorade sin chock faktor. Anledningen till att originalet var så uppseendeväckande var just för att man fick se ett gråtande barn, men nu, nu hamnar den här bilden bland den stora massan av reklambilder med glada barn. Den väldigt stora massan, vilket gör så att den förlorar en av de saker som gjorde att den stod ut så mycket i första början. Detta är anledningen till varför jag inte är riktigt säker på om jag bör välja den här bilden eller den första. Den första har inte alls lika stora ändringar, men den har kvar sin chock faktor. Medan den här har mycket mer ändringar och är mycket mer av en motsatts mot den första, till priset av sin chock faktor, vilket gör så att den liksom försvinner i mängden.

Nu så måste jag bara bestämma mig vilken jag ska använda, samt se om jag kan komma på en ide till. Tills dess.

Antireklam. Estetisk Kommunikation. Utforskande.

Lektionen jag gjorde bilderna i det förra blogginlägget var den sista lektionen jag han med under den här uppgiften innan jag blev sjuk. Denna sjukdom har begränsat mitt arbetande, men jag lyckades göra någonting produktivt i alla fall. Dagen innan den dag jag skrev detta blogginlägg så lyckades jag komma på en till idé med vad jag kan göra med Lisebergs reklam. Jag kunde byta ut det gråtande barnet till ett leende barn, då skulle det se ut som att han var glad över att han kunde åka till Kreta. Han liksom slapp Liseberg. Då dök det däremot upp ett problem. Jag hade nämligen läst på lite grann om reklamen och det visar sig att anledningen till varför barnet ser lite konstigt ut är för att de använde sig av en väldigt speciell ljussättning när de fotograferade, för att få den effekten. Jag skulle inte kunna återskapa detta ljus på något snyggt sätt. Eftersom jag även var väldigt säker på att jag inte kunde redigera honom gladare så skulle jag behöva göra en gammal hederlig skiss. Då slog det mig, jag kan bara byta ut munnen och sedan redigera bort tårarna så skulle det kunna fungera. I början tvivlade jag lite på detta beslut om att jag skulle kunna redigera bort hans ledsna min, men eftersom det gick så förvånansvärt bra med texten så skulle det säkert gå ganska bra här också.

Ja. Hm. Eh. Det gick väl lite sådär. Jag lyckades få bort tårarna och fixa till hans ögon, men munnen, den ser inte så bra ut. Mest är det nog för att hans ansikte inte har formen för ett leende just nu. När man ler så är det inte bara läpparna som rör sig, en stor del av ansiktet gör det också. Kinderna till exempel, rör sig jätte mycket och får en ganska iögonfallande form som inte riktigt går att missa. Det är just det han fattar, själva ansiktets leende. Så jag bestämde mig för att försöka det på ett annat sätt.

Ännu en gång så blev det lite konstigt. Hans ansikte har fortfarande inte rätt form i nuläget för att få till ett ordentligt leende, men munnen är i alla fall inte lika onaturlig som den andra. Tyvärr så gick det knappt att få till ett ordentligt leende på honom med hans vanliga mun. vilket gjorde saken jobbigare att få till och konstigare att se på. Vad jag gjorde var att böja hans egna mun i den form jag ville ha, men det blev som sagt lite konstigt. Det spelar också inte så stor roll om jag lyckas redigera det bättre, hans ansikte har fortfarande inte formen av ett leende.

Jag ska försöka komma på några fler idéer samt försöka bestämma mig över vilken av dem jag ska använda. Desto mer jag funderar desto mer ser de bägge ut som bra val. Hursomhelst så har jag nu två "skisser" eller testbilder som jag senare kan arbeta utifrån för att konstruera slutprodukten. Jag måste också försöka ta en bild från vägen jag tar till skolan. På tal om bilder, jag vet att vi helst ska använda oss av många egna bilder, men det är inte ett sådant stort behov av det i den här bilden. Om jag hittar något som skulle passa in så sa jag försöka ta en bild, men annars så blir det nog bara bilden där slutprodukten ska sitta i.

Antireklam. Estetisk Kommunikation. Början.

Så, under de första lektionerna av den här uppgiften så höll jag på att leta upp reklam jag skulle kunna göra något av, samt funderade på idéer. Jag kom fram till att jag verkligen ville göra någonting av Lisebergs redan provocerande reklam, det kändes som om att det fanns mycket potential i den bilden. Den är redan väldigt stötande och uppseendeväckande, så jag funderade på att vända all denna negativa energi mot själva företaget som gjort den. Det var också en av de bilder som jag hade en ide till om vad jag skulle kunna göra med den. Däremot så han jag inte ändra på den förrän under nästa estetisk kommunikation lektion.

Då när nästa lektion kom så hade jag kommit fram till att det jag ville vända på var texten i bilden, så att den nedsätter Liseberg. Jag hade tänkt att byta plats mellan Lisebergs logga och Kreta, så verkar det som att det är jätte hemskt att åka till Liseberg. Däremot så visste jag inte om jag kunde göra något sådant och få det att se snyggt ut. Visst, vi har lärt oss en hel del om Photoshop under vissa lektioner, men jag ser mig fortfarande som en amatör med programmet. Vid många liknande tillfällen har jag också upptäckt att jag inte riktigt kunde göra det jag trodde jag kunde göra förrän det är för sent för att ändra sig, så jag tänkte vara lite smartare den här gången. Jag skapade då en slags testbild, för att se om jag ens kunde göra något likt det jag föreställt mig. Till min förvånad blev det mycket bättre än vad jag hade förväntat mig.

Ha, där fick Liseberg! Jag blev väldigt överraskad över att jag lyckades åstadkomma något som detta. Vad som skulle bara vara en testbild blev helt plötslig så som jag föreställt mig slutprodukten. I den här bilden så ändrade jag så att det är Liseberg det gråtande barnet tvingas åka till, inte till Kreta, som i originalet. Nu är hela deras budskap med bilden vänd mot dem. Han vill verkligen inte åka till Liseberg, så mycket så att han börjar gråta i protest. Det fina med den här är att det mest iögonfallande i bilden är fortfarande kvar, det gråtande barnet. Det var just därför originalet var så uppseendeväckande och stötande. Den här versionen är också det, men inte för att barnet måste åka till Kreta utan till Liseberg.

Det kan ha en väldigt stor effekt med att ändra förklaringen på en chock reklam. En sådan reklam som man blir upprörd av, tills man läser förklaringen till vad nu chocken är och lugnar sig. Det var just en sådan reklam Liseberg var ute efter, men lyckades inte få till. Man blev definitivt inte lugn av att sedan läsa förklaringen. Förhoppningsvis skulle min antireklam, ifall de fick se den, ge dom en liknande effekt.

Jag blev riktigt sugen på att bara köra med den här bilden och finslipa den till en slutprodukt, men jag var inte riktigt säker på om det var det jag verkligen borde göra med den. Som sagt, den har mycket potential och jag vill inte slösa ett sådant fint tillfälle. Tyvärr så kom jag inte på någonting, inte förrän långt senare, så det kommer jag att skriva om i ett annat blogginlägg.

Antireklam. Estetisk Kommunikation. Idéer.

Så, förra lektionen och under denna lektion som jag skriver detta har jag funderat samt utforskat några idéer till anti reklam jag funderar på att göra. Tyvärr har jag inte kommit på något mitt i prick ännu, så jag kan inte riktigt bestämma mig. I alla fall, idéerna är som följande. Comviqs senaste reklam handlar om hur man ska rädda en kompis från ett dyrt abonnemang. Det är nog ganska uppenbart med var jag planerar att möjligtvis göra med reklamen. Något i stil med "Lura en kompis" eller "Dräp en kompis" skulle nog sitta fint. Att lura in en kompis, eller dra ner en kompis i samma abonnemang som man själv har.

Min andra ide är att ta en av McDonalds chock reklamer och ta bort förklaringen till deras chock rubrik, så de ser ut som skitstövlar.

Tredje idéen är att ta Lisebergs redan stötande reklam om att vissa barn tvingas åka till Kreta i sommar istället för Liseberg. Det är en bild på gråtande barn och en text där det står något i sådan stil. Den här har mycket potential, tyvärr så har jag bara inte kommit på något riktigt bra än.

Fjärde idéen är att ta Delicatos "äter du tillräckligt varierat?" reklam och ändra den till äter du tillräckligt mycket onyttigt? Jag är däremot väldigt säker på att jag har sett en sådan antireklam förut.


Det var allt jag hade för stunden, men om jag kommer på något mer så kommer jag nog också att skriva om det i ett annat blogginlägg. Tills dess.

Exit through the giftshop (est)

I det här blogginlägget ska jag berätta lite grann om vad jag tyckte om filmen ”Exit through the giftshop”. Den handlar om streetart och konstnärerna bakom denna konst. Fast mest handlar den om kameramannen, Thierry Guetta aka. Mr. Brainwash, vilket jag tyckte var en väldigt intressant riktning att göra filmen i. Perspektivet man fick se street arten i kändes unikt. Det var som en, behind the scenes till en film, fast ändå inte. Man fick se och höra alla konstnärers tankar och åsikter kring saker och ting. Man fick se vad de gick igenom för att göra sin konst. Hur mycket tid de faktiskt lägger ner på någonting de gillar. Hur viktigt det är för dem. Alla hade något att säga också, någon mening med sina verk. Space Invader invaderade med sin mosaik överallt. Shepard Fairey hade sin oviktiga OBEY bild han tryckte upp överallt tills den blev viktigt. Men så har vi också en av streetartens stora stjärnorna med i den, Bansky. Banksy hade väldigt mycket att säga, med väldigt mycket mening. Vilket var det han också gjorde, han "sa" det, med sin street art och fick en hel del uppmärksamhet och respekt för det. Thierry Guetta däremot, när han blev Mr. Brainwash, hade också en del att säga, men inte riktigt på samma sätt. Thierry Guetta gjorde konst för att han tyckte det var kul. Han hade sett vad alla andra höll på med och blev inspirerad till att göra det själv, göra konst för att det är roligt, inte nödvändigtvis för att han har någonting att säga. Bansky hade alltid en anledning till sina verk, någonting han ville säga samt uttrycka med dem. Så det gjorde han och till sist uppmärksammades det. Thierry däremot, körde igång direkt och massproducerade konst även om han inte visste vad han skulle göra med det. Han hade inga planer och inga tankar bakom det hela, han bara gjorde. Men om det var något på att vara bra på, så var det att göra sig själv viktigt. Han blev inte viktig bara genom sin konst, han blev det för att lyckades verka vara viktig. Han skapade sig själv som om han varit där hela tiden. Han hjärntvättade folk att han var någon, för att sedan bli det.